Det är december 2013 och föremål flyger förbi Nils Polettis huvud. En liten antirasistisk demonstration har attackerats och genom luften yr stenar och flaskor. Och en banan. ”Sånger för Norden” är dramatikerns svar på hatet – och det absurda i att nynazister plötsligt kastar sitt mellanmål på honom.
I ett pärlband av mörkbruna scener gestaltar Poletti en fascistisk fantasi där man arrangerar raslopp, håller gudstjänst till det heliga bakverket n****bollen (och är beredd att dö för dess namn) och driver med stereotyper, precis på gränsen till det outhärdliga.
Vissa inslag är fantastiska. Danskompaniet Motpol sätter upp föreställningen ”Järnrörsnätter”, med libretto av sverigedemokraten Erik Almqvist och hans välspridda tal om babbar, horor och svenskfientlighet. Annat är bara plågsamt. Som när en leende funktionär går runt och rasregistrerar publiken och ber en kvinna låtsas vara rom: ”Sedan bränner några skojfriska ungdomar ner ditt skjul!”
Flera av skådespelarna – inte minst David Sigfridsson auktoritära kroppsdyrkare – är strålande, men ensemblen hade behövt en tydligare riktning och berättarlinje att greppa tag i. Det uttalade syftet med ”Sånger för Norden” är att verka som ett vaccin, och Turteatern har tidigare bevisat att sublim politisk teater absolut är en möjlig kombination. Problemet är inte alls att Poletti har ett antifascistiskt ärende, utan att hans konstnärliga avsikter – helt oväntat – framstår som grumliga och halvfärdiga.