Ibrahim Fall gestaltar den drömmande poeten som förlorat sig i droger, Petter Roman spelar den yngste i gänget som sett upp till de kriminella i Gottsunda dans och teaters uruppförande av "Sehol".
Teater
Sehol
Gottsunda dans och teater
Regi: America Vera-Zavala
I rollerna: Andy Esteche, Ibrahim Faal, Petter Roman
Urpremiär 15 oktober
På en mörk scen sitter en man i ljus kostym, inramad av rör i chockrosa neon i form av fyra liksidiga trianglar, en tetraeder. Han sitter på en pilatesboll och hummar. Plötsligt börjar en annan man prata bakom publiken. Han läser högt ur en bok medan mannen på scenen börjar skicka iväg solkatter med speglar. Det är dunkelt och gåtfullt.
Då gör en tredje man entré, hysteriskt babblande om att han vill hitta en dörr ut. Han har inte tid att vara där han nu är.
Sehol är ett kurdiskt ord för en plats där solen aldrig lyser. Här blir pjästiteln en metafor för ett mellanläge mellan liv och död. De tre männens gemensamma beröringspunkt är att de dödats i Gottsunda och de delar vissa minnesbilder.
Fragment från deras erfarenheter börjar formas i deras repliker och dramat får lite fastare form. Det handlar mycket om förnekelse av vilka fatala roller de haft i varandras liv. Då och då tar kroppsuttrycken över i solon med modern dans, ofta krampaktig.
Andy Esteches faderliga rollfigur "Gunnar, den pragmatiska" var den som hade kontroll över drogförsäljningen, Ibraim Faals "poet" var en av hans kunder och Petter Romans nerviga tonåring var en av småungarna som såg upp till de båda andra.
Ibrahim Faal landar i sin roll när han smärtsamt beskriver hur han hittade sin syster blödande ur tio kulhål.
Ångesten är hög på scenen och lyser starkast hos den yngsta i trion, spelad av Petter Roman. Kanske för att han fortfarande är nära det liv han just lämnat och har längst väg mot insikt och försoning.
Petter Roman, Andy Esteche och Ibrahim Fall gestaltar tre generationer med gemensamma beröringspunkter i den mörka efter döden-fantasin "Sehol" på Gottsunda dans och teater.
Pjäsen har likheter medJean Paul Sartres existentialistiska dramatik från 1940-talet. Hans "Inför lyckta dörrar" handlar om tre människor i ett förrum till döden. Med sina val, likgiltigheter och misstag i livet har de skapat ett helvete för varandra.
Loran Battis debutpjäs "Sehol" är inte den lättaste att ta till sig, den experimentellt absurda inledningen bjuder motstånd. Men ett mer dagsaktuellt tema får man leta efter.
Det saknas ändå lite djupare borrande i problematiken. Varför tycker trasiga unga män i "orten" att det är en lösning på problem att skjuta till döds?
Fast försoning i detta liv snarare än i förgården till döden kan vara en väg att gå. Föreställningen ger en strimma av rosenskimrande hopp via gemenskap.