Skräck
Titel: Sankta Lucia
Visas på: Fyrisbiografen (OBS! Endast en visning, fredagen den 13 december)
I rollerna: Sanne Broström, Niki Löfberg, Klara Ljungdahl
Regi: Viking Almqvist
Speltid: 72 min
Betyg: 3
"Se, på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår" – en psykopatisk kvinna i luciaklänning som går bärsärkagång med en köttyxa. Hennes offer är tonåringar som väljer pulkaåkning i stället för sex, en bitter tomte som skäller ut barn och ett tjejgäng som begraver ett kraschat förhållande. Det är en befriande enkel handling för den här tiden på året, när julstressen gör att vi behöver kulturella ventiler.
Om "Terrifier 3" lärt oss någonting så är det att december funkar lika bra för splatterfilm som romantiska komedier. "Sankta Lucia" är i jämförelsen en bagatell, men livar upp med ofrivillig komik och regissören Viking Almqvists genuina kärlek till estetiken från slasherfilm och italiensk giallo. Allt mot en bakgrund av ett snövitt Stockholm. Syntmusiken rör sig i gränslandet mellan hyllning till John Carpenters "Halloween"-soundtrack och ren stöld. Det mjuka fotot ger också en vag känsla av 1970-tal.
Den mordiska lucians blodtörst kopplas samman med en gammal syn på högtiden: "Det var då alla mörka makter var lösa. Satan red på taken och gick man in i ladan så kunde alla djur tala." "Sankta Lucia" är dock mer Michael Myers med Luciakrona än ockult skräck. De mindre lyckade skämten – som när en stjärngosse får "kkk-vibbar" av sin strut – kompenseras av otyglad berättarglädje. En fejkskräckfilm på tv, om en våldsam tomte med hummerklor, hintar om att här finns potential till ett större universum.