Innan Martina Montelius fick sitt stora publika genombrott med romanen ”Främlingsleguanen” häromåret hade hon redan i många år varit etablerad som en av landets egensinnigaste dramatiker. Ett femtontal pjäser har Montelius, på ungefär lika många år, hunnit skriva. Pjäser för såväl barn som vuxna som alla präglas av en språklig lekfullhet, ett stort mått absurdism samt en skruvad och inte sällan mörkt anstruken humor.
Nu ges tre av dessa pjäser ut i en behändig pocketutgåva. Det är ett välkommet tillskott på en bokmarknad som av någon anledning fått för sig att det är omöjligt att läsa pjäser. Det är en beklaglig missuppfattning. Dramatik är givetvis också litteratur och en välskriven pjäs låter sig självfallet också läsas. Montelius ordkaskaderande pjäser är ett gott exempel på detta.
Bäst och mest egen av bokens tre texter är den tidiga pjäsen med den obetalbara titeln ”Jag växte upp i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft”. Ett absurt familjedrama om incest och övergrepp som fint exemplifierar Montelius säregna blandning av tokrolighet och mörker. Barnpjäsen ”Drömstöm och Rundlund”, som hade premiär på Unga Dramaten 2007, framstår mest som en ”I väntan på Godot” för dagisbarn. Monologen ”Gabriel”, som Leif Andrée gestaltade på Teater Galeasen 2007, skildrar en psykos upplevd inifrån.
Bäst är Montelius, lite som mamma Kristina, i den enskilda repliken. Helheten är inte alltid fullt övertygande. Men här finns oneliners präglade av en sådan anarkistisk formuleringsglädje att de kan få en hel pjäs att lyfta.