Poesi
Johanna Larsson
Bokstavstro
Ellerströms förlag
Otroligt smart och associationsrik som en jättelik ek med djupa rötter och majestätisk krona – omdömet handlar om Johanna Larssons debut "Bokstavstro". Som ni ser – ett återbruk i Wittgensteins anda av ett sedan länge förbrukat ord, som här förser sig med nya tolkningar, tillsammans med ord som missionär, pingst och själ.
Ramberättelsen handlar om Johan Allen Chaus oblida öde, som för några år sedan blev en världsnyhet. Den 27-årige missionären dödades på stranden till ön Norra Sentinel i Andamanerna 2018. Det är förbjudet att ens närma sig ön eftersom där bor ett urfolk som lyder egna lagar även om jurisdiktionen är Indiens. Missionsverksamheten framträder i boken som ett tragiskt missförstånd men också som språkets vilja till kommunikation, ibland möjlig, andra gånger omöjlig.
"Bokstavstro" är en elegant förnekelse av språkförbistringens vara, ett rent trolleritrick av språk och åter språk. Men den bjuder också på ett vackert djupsinne som diskuterar det skrivna ordet som meningsbärare, för och emot: "skriftens historia är en historia om kontroll och fixering/ barbariet började när sumererna stack vassen i leran/ allt som krävdes var ett lätt tryck [...]/ vasstråets märke i den mjuka leran var/ gjutformen som omstöpte medvetandet/ som formade en ny människa/ djupt präglad av abstraktion".
Teologin? Den undandrar sig. Men diktspråkets sång är så vacker att det kritiska omdömet sveper av sig huvudbonaden och bugar ödmjukt och vördnadsfullt.