En av sommarens stora musikaliska begivenheter, musiken i Örbyhus slotts orangerie, tog sin början i lördags med en konsert av de excellenta musikanterna Jakob Koranyi och Peter Friis Johansson. De har båda skaffat sig en position bland de allra främsta på sina instrument och vi har haft lyckan att kunna höra dem båda i Uppland flera gånger under det gångna året. Jakob Koranyi är en enastående cellist med en mycket vacker ton och ett stundom något egensinnigt förhållande till den musik han framför och Peter Friis Johansson är en tekniskt suverän pianist, enastående ackompanjatör och specialist på romantisk musik. Allt samverkade för att göra kvällens konsert till en minnesvärd upplevelse.
Programmet inleddes med äldre musik. Koranyi spelade Bachs cellosvit nr 1 i G-Dur med ett ganska fritt förhållande till nottexten. I Preludiet tyckte jag att hans rubato stod i vägen för den gungande rytm som jag gärna vill höra där men de lätta, studsande tonerna i Allemanden, det läckert långsamma tempot i Sarabanden och den rasande snabba avslutande Giguen var desto mer njutbara.
Emil Sjögrens sonat i A-Dur för cello och piano, op 58, spelas inte ofta, "men nu ska det bli ändring på det" lovade musikerna. Och det blir det kanske! Sonaten är ett fynd, ett högromantiskt stycke med känslolägen som de båda musikerna suveränt uttryckte. Den första satsen Allegro agitato pendlade mellan glädje och upprördhet, den nästan smekande vackra mellansatsen Romanza smälte allas hjärtan och i den glada finalen blåste alla bekymmer bort. Ett mycket tillgängligt verk!
Även Peter Friis Johansson fick visa upp sig på egen hand med fyra av Brahms' "Sechs Klavierstücke", op 118. Detta verk som är tillägnat hans stora kärlek Clara Schumann var ett av Brahms' sista. Det kan ses som en tillbakablick på ett långt liv, som visserligen skänkte honom framgång men ändå inte gav honom det han kanske helst ville ha. Peter Friis Johansson tolkade fint styckenas längtan och vemod.
Konsertens slutnummer, Brahms cellosonat i A-Dur, op 38, gav prov på fint växelspel mellan musikerna. I allegrosatsen tycktes piano och cello kämpa om kommandot; olika teman skickades mellan stämmorna, förändrades och skickades sedan åter tillbaka. Till sist slöt stämmorna fred och förenade sig i ett graciöst Allegretto varefter de förenade sina krafter i ett mycket brahmskt Allegro, fyllt av emotionella urladdningar. Jag har svårt att tänka mig två musiker mera lämpade att ro detta verk i hamn.
Som avskedspresent fick publiken Saint-Saens' kända stycke "Svanen" med sig hem.