Konst
Victoria Verseau, "Engender my past"
Uppsala konstmuseum
Visas till och med 21/11
En damjacka, förvandlad till skulptur och bärare av minnen, är ett av de kraftcentra som Victoria Verseau exponerat på Uppsala konstmuseum. Den mångtydiga och mångbottnade tematiken som kan sammanfattas med ord som minne och glömska, förlust, sökande efter identitet och formulerade metamorfoser, är förvisso inget helt ovanligt tema i samtidskonsten. Men Victoria Verseau med sin speciella erfarenhet av dessa begrepp gör med sina fyra verk ett avtryck som är närmast oförglömligt, om ordvalet är tillåtet i ett sammanhang som detta. "Engender my past" är resultatet av ett år som Uppsala kommuns ateljéstipendiat på Hospitalet.
Jackan som en gång uppfattades som en symbol för en lycklig framtid i en ny identitet efter en genomlevd könskonfirmerande kirurgi och som skulle följas av besvikelse och förlust uppfattar jag som utställningens grundobjekt från vilket flera av de visade neonskulpturerna hämtat sitt expressiva formspråk. Som så många andra minnen har de förlorat sin doft och kroppslighet, precis som de båda hotellsängar som konstnären och hennes vän Meril tillbringat dagar och nätter under tiden för sin kirurgiska behandling på den avlägsna turistort där förvandlingen ägde rum. Vetskapen om vännens frivilliga död blir en extra drabbande dimension i denna fysiskt och visuellt iscensatta berättelse. Via expressiva stillbilder på storskärm berättar konstnären om denna sorgens verklighet och gör därmed sin egen speciella erfarenhet tillgänglig och möjlig att omfatta också för den betraktare som inte delar den faktiska historien. Det personliga görs allmängiltigt, även när detaljerna hos varje betraktare ser olika ut. På den sköra gränsen mellan liv och död lyckas Verseau förmedla detta till sin publik, samtidigt som hennes bildserie blir en tyst hyllning till minnet av den döda vännen. Även om det här handlar huvudsakligen om stillbilder anar man konstnärens filmiska blick som är en viktig del av hennes teknikförråd som konstnär.
Genom hela utställningsrummet löper också en catwalk-liknande skulptural installation, bestående av en mängd så kallade dilateringsstavar i acrysta, ett ständigt upprepat memento och en smärtsam påminnelse om det som förlorats och det som inte får glömmas utan måste ihågkommas. Minnet och dess rekvisita exponeras här med stark effekt.
Victoria Verseaus förmåga att vara på en gång strängt personlig och generöst engagerande är betydande. Själv har konstnären vid något tillfälle nämnt den finländska videokonstnären Eija-Liisa Ahtila som en estetisk frände, och den jämförelsen tål att beakta. Själv associerar jag också till Johanna Gustafsson Fürsts utställning som förra året visades hos Accelerator i Stockholm, en utställning där konstnären gestaltade språkliga förluster med ett formspråk i trä som påminner om Verseaus neonskulpturer. Men hos Verseau finns därtill en kroppslighet som gör verken än mer angelägna och berörande.
Innan året är slut ska Victoria Verseau visa en större utställning hos Bonniers konsthall i Stockholm. Men nu och ända till slutet av november är det Uppsala konstmuseum som är platsen för en ovanligt stark konstupplevelse.