Hur ska man egentligen betrakta Liljevalchs närmast institutionella vårsalong?
Ska man bejaka den som en folklig feelgoodexplosion? Söka efter aktuella trender och impulser som skär genom konstlivets lager? Gnata över den alltid spretande helheten? Jaga enskilda favoritverk eller röda trådar?
Tja, kanske en smula av alltsammans. ”Vårsalongen 2020” ställer sig till hopen av tidigare salonger utan bombastiska utrop.
Det är – som många redan har konstaterat – en ovanligt låg representation av politiska verk i årets Vårsalong. Det brukar finnas ett knippe verk som åtminstone gör en ansats att peta i något av våra kollektiva sår. Så är det inte i år. I varje fall så länge man inte väljer att se de faktiskt ovanligt många teckningar och målningar som visar, ofta fint utförda, högborgerliga interiörer som ett utslag av en subtil kapitalismkritik. Men det vore att läsa mellan rader som inte finns.
Men betyder detta att den svenska konsten värjer sig från det politiska i en tid av akuta samhällsproblem och stora omvälvningar?
Nej, knappast. Liljevalchs vårsalong är inte en spegling av konstlivet i stort. Det aktuella urvalet säger i så fall kanske mer om preferenserna hos årets jury, som förutom konsthallschefen Mårten Castenfors har bestått av konstnären Lars Lerin och formgivaren/konstnären Bea Szenfeld. I varje fall under den vecka de har arbetat med att sålla fram 170 deltagare ur en hög av närmare 3000 ansökningar.
Och små undantag finns förstås. Josef Mellergårds installation ”Comfort Zone”, bestående av objekt som hör till folksporten prepping, ljudsatta av Hesa Fredrik, är förstås ett tecken i en tid av kriser och ofta berättigad alarmism.
Kanske kan man också nämna Manfred Soeders guldfärgade akrylmålning som med stencilerade bokstäver utropar ”Flytta svenska akademien till Göteborg!” i sammanhanget.
Det är ovanligt trångt på väggarna i år, och det beror på att antalet konstnärer är runt 30 fler än de brukar. Vill man vara sträng kan man konstatera att kategorin av verk som ser bättre ut på de inskickade fotografierna, en ständig kategori på Vårsalongen, är fler än de brukar.
Höjdpunkter finns förstås ändå. Många av årets roligaste verk är textila. Linnea Noréns hängande textilskulptur ”Nära” värjer sig exempelvis på fint sätt från att bestämmas.
Uppsalas bidrag står sig hyggligt i konkurrensen. Ulrika Lindbloms akvareller kunde vara en hänvisning till Lerin, Malin Gebre-Medhins fint vardagliga julscen hör till salongens trevligare oljemålningar och Julia Levander Drews målade tygapa är ett kul inslag bland de tredimensionella verken. Enköpingskonstnären Olof Bendz övertygar med en serie mycket säkert utförda blyertsteckningar.
Mervi Junkkonens klaustrofobiska ”In Plain Sight”, där en hopkrupen kropp är projicerad på en kista hade varit en riktig höjdpunkt om den inte placerats mitt i en av de största salarna.
Till Vårsalongens höjdpunkter hör för övrigt också den tidigare Kaleido-stipendiaten Anna Ting Möller, som med en kroppsliknande upphängd klump av den levande bakteriekultur hon i fjol visade i Uppsala bidrar med ett välgörande frö av något obestämt och oroande. Mycket välbehövligt i en mild och lite för slätstruken helhet.
Vårsalongen 2020 lämnar inga större bestående intryck, men väl ett knippe namn som väcker mersmak. Och det är inte så tokigt för ett vårtecken som kommer innan vintern ens har börjat.