Efter "Kulturkvinnan och andra texter" ger sig Ebba Witt-Brattström ut på en ny feministisk litterär vandring, lika personligt skriven och lika litteraturhistoriskt bildande som den förra. I "Historiens metoo-vrål", med hashtagen "#ärjagintemänniska" som underrubrik, låter hon dagens metoo-röster möta det hon kallar för kvinnors vittneslitteratur. Hit räknar hon skönlitterära berättelser som under nära två tusen år har skildrat och vrålat mot det sexuella våld som historiskt sett alltid har drabbat kvinnor och flickor.
Att kvinnliga författare genom tiderna ofta har skrivit om kvinnors livsvillkor och erfarenheter är inget nytt. Här drar dock Witt-Brattström särskilt en parallell mellan skönlitteraturens unika möjligheter att ge röst åt alla och metoo-uppropets omfång och kraft. Skönlitteraturen har verktygen som behövs för att skildra det personliga på ett mer generellt och allmänmänskligt plan – och för att göra det på ett uppfordrande sätt.
Samtidigt läser hon även de senaste årens vittnesmål som ett slags vittneslitteratur. Här uppstår ett möte mellan skönlitterära verk och några av de röster som fyllde hashtagar som #utanskyddsnät, #akademiuppropet eller #dammenbrister. De skönlitterära vittnesmål hon närläser kommer ur olika vrår ur kvinnolitteraturhistorien, men det våld mot kvinnor som de skildrar är också en smärtsamt tidlös berättelse.
Bokens jag växlar mellan vrede och sorg, och tonen rymmer såväl en varm medkänsla med våldets offer som element av personlig bikt: "Jag kan bli så förbannad på mig själv. Feminist, javisst, men nog har jag varit patriarkalt medberoende i mina två äktenskap."
Med utgångspunkt hos Märta Tikkanen, Susan Brownmiller, Elsa Morante och Sofi Oksanen skriver Witt-Brattström om våldtäkt, och om hur risken för att bli utsatt för sexuellt våld i alla tider har tvingat kvinnor till vad hon kallar för "ett internaliserat livslångt spejande". Kvinnors vittnesmål har historiskt sett ofta bagatelliserats eller rentav tystats ned, något som bland annat har skildrats av Tora Dahl, Moa Martinson och Kerstin Thorvall. Några av författarna känns ingen från "Kulturkvinnan och andra texter", men jag saknar definitivt en referens till Merete Pryds Helles "Folkets skönhet".
Det plågsammaste och starkaste kapitlet är det om skildringar av övergrepp mot barn, med svåruthärdliga citat ur Sofia Rapp Johanssons prisbelönta "Silverfisken".
Våldets ansikten är många och de bildar ett historiskt mönster, menar Witt-Brattström. Ungefär halvvägs in i boken kan jag inte låta bli att tänka på Slawomir Mrożeks bistra konstaterande att "världshistorien är en historia om mäns brutala förtryck av kvinnor, barn och konstnärer". Naturligtvis lägger Witt-Brattström in den självklara, men ändå av många ständigt efterlysta brasklappen om att begreppet mäns våld mot kvinnor inte inbegriper alla män. Självklart inte, inte alla de män som i två tusen år har älskat, stöttat och lyft fram kvinnor.
I ett särskilt kapitel behandlas män som inte hatar kvinnor, och det med exempel från Bibeln och det något tveksamma exemplet Ovidius "Metamorfoser", från Stieg Larssons Millenium-trilogi och Puccinis libretto till "Tosca". Här är det dock något klent på exempelfronten; kanske hade perspektivet kunnat breddas från män som fördömer övergrepp till att även inkludera berättelser om män som sätter kvinnor i första rummet. Jag tänker till exempel på William Whartons "Last lovers", historien om hur den 49-årige konstnären Jack möter den 71-åriga och sköra Mirabelle, och med sjuttiotalets Paris som kuliss varsamt och respektfullt inviger henne i sex och närhet. Den hade nog passat utmärkt som en motvikt till Strindbergs och många andra kulturmäns unkna kvinno- och sexsyn.
Kapitlet "The Wives, Tanterna – och Mamma" ägnas åt kvinnor som medverkar till våld mot andra kvinnor: åt mödrar som tigande accepterar sexuella övergrepp i familjen och åt dem som aktivt upprätthåller brutala sedvänjor som könsstympning eller tvångsgifte. Referenserna till Atwoods "Tjänarinnans berättelse" är många, men också Johanna Holmströms "Asfaltsänglar" borde ha varit självskriven här.
Ebba Witt-Brattström har med "Historiens metoo-vrål" skrivit ett brandtal för kvinnors mänskliga rättigheter, ett brandtal utformat som en ledig och levande litteraturhistorisk vandring. Ett personligt metoo-vrål med århundradens röster i ryggen.