Vädret brukar vara en faktor som räknas in i sommarteatrarnas rekvisita – avgörande blir det när vädergudarna bestämmer sig att för att släppa ner ett skyfall över utomhuspubliken, men oftast brukar sommarensemblerna hitta vägar att spela runt den svenska sommarens nyckfullhet. Vad gästspelande Kullehusteatern inte hade räknat med var matchen mellan Sverige och Schweiz som spelades precis innan föreställningen på Botan skulle ta start. Men publiken infann sig, trots matchen och tack vare det vällustiga vädret, och efter att en överväldigande majoritet av mina bänkkamrater följt klart de sista skälvande sekunderna så kunde spelet – skådespelet – börja.
Kullehusteatern är ett resande teatersällskap från Roslagen, och vad passar då inte bättre än att för detta år turnera med August Blanches lustspel ”Ett resande teatersällskap” från 1848? Där möter vi teaterdirektör Sjövall, som med sin ambulerande trupp försöker att undvika skuldindrivaren Gråström samtidigt som de måste låta the show go on.
Denna bearbetning av Linda Kulle, känd för Uppsalaborna som hemmavarande i Uppsala Stadsteater, har uppdaterats inte så mycket för samtiden, men väl för Kullehusteatern och den rospiggska skärgården där de är verksamma. Programbladet vittnar också om att bearbetningen kryddats med autentiska självupplevda anekdoter ur teatervärlden. Teaterdirektör Sjövall har tagit den riktiga teaterdirektören Anne Kulles gestalt – det blir metateater så det förslår!
Men frågan är om denna lättsamma fars håller i en tid som är övermättad av självkommenterande teater? Och en annan fråga är om det går att göra teater om teatern i #metoos kölvatten, där många av teaterinstitutionernas mest dunkla strukturer har luftats i offentligheten? Kulle & Kulle avstår helt och hållet från att kommentera samtiden, även om man kan ana att Göran Thorells mansplainande förste älskare Ek är hämtad ur verkligheten.
Men nä, inga större åthävor görs för att aktualisera pjäsen, som i slutändan känns som en redan många gånger gjord historia. Inte utan att det inte lockar till skratt dock – Martin Alexandersson som Teodor Gråsten bjuder på en del komik med sitt elastiska kroppsspråk och minspel, likaså Alva Pettersson som kunde visa ett helt register av mer eller mindre lyckade Julior. Och så Anne Kulle, hur djärvt är det ändå inte att spela rollen som ”sig själv” som inte ger den mest fördelaktiga bilden? Som vanligt alltså, så spelar Kullehusteatern väl, och skulle till framtiden kunna kosta sig på att utmana publiken mer. Jag tror att de skulle klara det, nämligen.