Sexismen i samtidskulturen i allmänhet och den amerikanska konstvärlden i synnerhet är den konceptuella grunden i den amerikanske författaren Siri Hustvedts nya roman "Den strålande världen". En given genrebestämning skulle kunna vara att det är en metaroman. Men etiketten skaver. Visst handlar det på ett plan om insyn i själva tillblivelseprocessen: hur ett narrativt flöde denna gång formats som en biografi över en fiktiv konstnär, Harriet Burden med bidrag från konstnärskolleger, äkta män, älskare, konsthandlare, journalister, barn och vänner. Fiktionen är alltså att söka porträttera någon som kallas Harriet Burden via alla dessa olika personers infallsvinklar och deras skilda relationer till henne. Plus hennes egna dagböcker, där det framgår att känslan av att alltid komma i andra hand funnits redan från flickan Harriets barndom och fortsatt i den vuxna kvinnans relationer till männen.
Men Hustvedts berättelse är mer än så, buren som den är av det grundläggande konceptet som egentligen är två: ett feministiskt budskap och ett undersökande projekt som handlar om själva perceptionen. Vad är det vi egentligen ser och hur uppfattar vi det sedda; onekligen ett centralt tema när det som här handlar om ett skeende som utspelar sig i den visuella kulturen, nämligen konstvärlden.
Harriet (som också kallar sig Harry!) är konstnären som tröttnat på sin roll som kvinnlig kreatör och därmed åsidosatt, förbisedd, negligerad, undervärderad, osedd. Med 1600-talsförfattaren Margaret Cavendish som andlig förebild och referensperson bestämmer hon sig för att testa sin hypotes om detta skeva, genusbaserade förhållande genom att ikläda sig tre manliga alias som får ställa ut hennes konst i lika många utställningar, medan hon själv håller sig i bakgrunden i den roll som konst- och kulturvärlden envisas med att tilldela henne som änka efter den berömde och aktade konsthandlaren Felix. Med denna intrig som den fungerande berättarmotorn låter Hustvedt/Burden påståendet prövas: är det så att samma konstverk ses och mottas annorlunda om upphovspersonen är en man? Skulle Harriet/Harry Burden bedömas med andra måttstockar om det inte bara var en namnlek att kalla sig Harry utan en markering av hennes genus?
Två av de arrangerade utställningarna väcker inte särskilt stor uppmärksamhet, även om Harriet tycker sig få stöd för sin uppfattning genom den kritik som publiceras i media. Men den tredje utställningen som genomförs i den medialt redan uppmärksammade konstnären Runes namn blir desto mer avgörande, inte minst för Harriet/Harry. Mer ska inte avslöjas om själva intrigen som har betydande spänningskvaliteter, även om förlagets sätt att beskriva Hustvedts bok som ”en intellektuell deckare” knappast har någon täckning.
Det Siri Hustvedt åstadkommit med sin komplicerade romankonstruktion är något betydligt mer intrikat och avancerat. Vilket inte betyder att Den lysande världen är invändningsfri, sitt starka feministiska budskap till trots. Att Harriets experiment inte leder till det väntade avslöjandet om hur de så kallade manliga strukturerna råder i det amerikanska konstlivet är visserligen både sorgligt och i sig träffande. Men att författaren tagit till den inte helt läsvänliga kompositionsmodellen för sin undersökning leder dessvärre till att Den lysande välden på sina ställen bjuder onödigt läsmotstånd. Mängden av röster och pseudonymer (Harriet/Harry och de tre manliga konstnärerna är långt ifrån alla) liksom de insprängda filosofiska och estetiska resonemangen gör att berättelsen ibland känns överlastad. Betydligt intressantare och mer brännande känns de avsnitt där läsaren kommer nära kvinnan/konstnären/människan Harriet.
Den hela tiden i olika masker förklädda Harriet/Harry är en både färgstark och medveten konstnär som i sin gestalt tveklöst inkarnerar motstånd mot den kvinnosyn som är den emotionella grunden till Hustvedts berättelse. Så är också hennes bok tryfferad med precisa och mycket avslöjande formuleringar som torde glädja var och en som i konst- och kulturvärlden kämpar för en annan tingens ordning än den rådande, av manssamhället konstruerade och vidmakthållna. Den lysande världen borde kunna ge feminister av alla schatteringar både stoff och pregnanta formuleringar att införliva med sin retorik.