Män som skriver om sina hundar är en besvärande genre. På en gång drabbande och genant. Det första för att kärleken som tassar runt på sidorna är uppriktig, det senare för att de storvulna insikterna om hundens kravlösa kärlek och bedårande sätt att kommunicera genom att lägga huvudet på sned eller diskret placera en tass i husses knä är allmänkunskap för alla som någon gång varit ett barn men från den vuxna (kultur)mannens perspektiv gärna presenteras som en nästan metafysisk portal till ett nytt universum av psykologiserande och pampigt tankegods. Men det är förstås mänskligt att gå igång på den Thoreauska potentialen som bor i samhörigheten med en annan, i varje fall snäppet vildare art.
För några år sedan skrev Bengt Ohlsson – om jag inte missminner mig – en krönika om sina nyvunna erfarenheter som hundägare, och eftersom jag ibland vaktade en (faktiskt) ganska vacker mops nickade jag i medhåll ovanför lördagstidningen. Att röra sig i samhället med en hund är ofrånkomligen att se nya sidor av sin omgivning. Småpratet med andra hundägare. Den oväntade bekräftelsen i att någon faller på knä vid ens fötter och utstöter ett hänfört ”Du är det finaste jag sett!”, trots att man är medveten om att de sannolikt refererar till hunden och inte till den koppelbärande.
I romanen ”Drick värmen ur man hand” har Bengt Ohlsson, till skillnad från exempelvis Håkan Nesser i nyss utkomna ”Nortons filosofiska memoarer”, klätt in kärleksförklaringen till sin holländska vallhund Ludde, som i några pigga klipp charmade röven av besökarna på ”Vi läsers” hemsida för ett par år sedan, i en ganska dyster samtidsbild.
Den misslyckade dramatikern Martin har skolat om sig till socialarbetare och jobbar tillsammans med polisens sexköparsektion och ska vara den lugna handen på de haffade torskarnas axel. Martin ska förklara situationen, få dem att söka hjälp och inse att deras dragning till människohandel bottnar i något annat än längtan efter en varm kropp. Föda en insikt som ska räcka ända tills de gör om samma sak igen.
Martins cyniska blick – en fin förlängning av Ohlssons bästa och syrligaste sida som både krönikör och författare – genomsyrar hans vardag och följer med till hemmet och äktenskapet med Ellen, som utan att inse att tåget inte bara passerat utan rostande står på en övergiven station hoppas på ett genombrott inom den godhjärtade men stenhårt karriäristiska världen av icke vinstdrivande intresseorganisationer. Relationen är skön och trygg men knappast upphetsande. Förhållandet till tonårsdottern Maja blir självfallet allt knepigare, och i kulisserna rör sig hela tiden den gamla vännen Viggo, som gjort kometkarriär som socialminister och är regeringens, och, ja landets, mest omhuldade omslagspojke. Vänskapen består, men klyftan vidgas ständigt. Porträttet av Viggo, och hans kompromisslöst karriärskåta förmåga att suga beundran och tjänstvillighet ur sin omgivning mot aldrig uttalade och därför aldrig givna löften är en höjdpunkt i romanen.
Höjdpunkten i Martins liv, däremot, är trånandet efter den 15 år yngre polisen Zerya, som kanske, kanske känner någonting tillbaka. Åtminstone tills en gripen sexköpare på väg till ett samtal med Martin slänger sig framför tåget och den svikna hustrun får honom att ta över parets rufsiga hund Rulle, som omgående häller villkorslös tillgivenhet över sin nya husse.
Den cyniska blicken smälter undan och konflikten mellan Martins bittra iakttagande och hans pirrande glädje över att rulla runt på golvet och klia sin nya kamrat är tänkt som en drivande motor, men ger också upphov till en kontrast som blir för stor. Underhållningsvärdet i Martins växande bank av insikter om hundars beteende är begränsat, och hans rekordsnabba tillvänjning av en äcklig hundtunga i ansiktet närmast osannolik (vill jag tro).
Det är inte i vovvens förmåga att slå hål på ett skal av existentiell ensamhet som ”Drick värmen ur min hand” har sina största poänger. Jag tror att Bengt Ohlsson både inser och skiter i det. Han vill skriva om sin hund, och vi som inte gillar det får hålla till godo med de vassa pikarna mot en kulturbärande övre medelklass som Ohlsson både avskyr och tillhör.