Han är ändå engagerad, det får man ge honom, Oscarvinnande Paul Haggis som i "Third Person" väver samman tre parallella historier till en förvisso snygg (tänker här på Corticellis foto som är klanderfritt) men förvirrad röra. Sedan låter han vackert publiken lägga pusslet i över två timmar, men visar sig ändå inte ha något att säga. Det hade för den delen inte heller räckt att hålla publiken på halster i hopp om en rafflande upplösning, när det inte finns tillräckligt intressanta karaktärsportträtt att engagera sig i under tiden man väntar. Om något så gör det filmen mer irriterande än fängslande. Haggis är inte främmande för att berätta parallella historier, vilket han gjort i filmer som "Crash" och som den gången gav honom en Oscar för bästa manus. Möjligheterna att vinna något liknande för "Third Person" bör dock ses som mindre sannolika.
Dessa tre parallella historier utspelar sig i Rom, New York och Paris. En anteckningslapp på ett hotellrum vittnar om att dessa historier hänger ihop. Ensamme Pulitzer Prize-vinnaren Michael (Liam Neeson) roar sig, på ett hotell i Paris, med en ung kvinnlig skribent (Olivia Wilde) som minst sagt beter sig underligt. Dessa två motarbetar och misstror varandra och det är svårt att avgöra vad Haggis egentligen avser med deras relation. Michael skriver om sig själv i tredje person vilket illustrerar hans avskärmning från sig själv och sina känslor.
Den andra historien handlar om en ung och pank före detta såpaskådis (Mila Kunis) som kämpar för umgängesrätt med sin son i New York med hjälp av en jäktad advokat (Maria Bello). Det tredje narrativet berättar historien om en affärsman i Rom (Brody) engagerar sig i Monika (spelad av Atias och vars karaktär är som tagen direkt ur en Almodóvarfilm) som letar efter sin 8-åriga dotter. Men, allt eftersom tiden går blir filmen allt segare och det står snart klart att Haggis inte har så mycket att säga som han gjort sken av. "Third Person" är i slutändan inget annat än en stiligt förpackad bluffridå.