I norska Merethe Lindströms prosa har tystnaden en framträdande plats. Det är som om luften mellan personerna i hennes berättelser fylldes av allt som de inte vet eller vill samtala om, av glömska eller av känslan att det inte är lönt att tala. I hennes ”Dagarna i tystnadens historia” och ”Saknade” tycks tystnaden rent fysiskt öka avståndet mellan hennes karaktärer, den ritar tjocka konturer runt var och en av dem och sätter gränser för hur mycket de kan dela varandras liv. Lindströms förmåga att gestalta människors existentiella ensamhet genom tystnad har för mig blivit hennes författarsignum.
Också i novellsamlingen ”Arkitekt” finns samma lågmälda och observerande sätt att berätta, samma omsorg om till synes triviala detaljer. De sex novellerna är små familjedramer där skakande händelser och missförhållanden steg för steg vecklas ut. Ofta är det både berättelsens personer och läsaren som lämnas i ovisshet om vad som egentligen har hänt och om motiven till de olika karaktärernas handlande.
I den inledande novellen ”Hunger” får berättarjaget uppleva en obestämd och närmast irrationell känsla av annalkande fara, en förebådelse som den som hos Agatha Christie har kallats för ett inre ”rött ljus”. Hela situationen är just den mest vardagliga, som i en klassisk thriller; det unga paret får problem med bromsarna och tvingas att övernatta i en för säsongen stängd stugby. Tystnaden, ensamheten och den känsla av avbrott i normaliteten som jaget upplever medan hon och barnen väntar i stugan övergår sakta till rädsla när några andra personer dyker upp i grannstugan. Hennes rädsla verkar obefogat, eller också finns där ett frö till någonting farligt.
I Lindströms berättelser finns alltid barn. De små flickorna i ”Hunger” är en påminnelse om de vuxnas ansvar och om yttervärldens lurande faror. ”Uthuset” handlar om ett par som efter ett fängelsestraff försöker bygga upp ett nytt liv och en ny relation till sina barn. Här finns en fängslande psykologisk detalj; barnens namn tycks ha förlorat sin mening för modern under de år hon och maken fråntogs vårdnaden och nu kallar hon dem inte för något annat än ”flickan” och ”pojken”. I ”Bästis” får en ensamstående mamma inte bara hantera skammen över familjens dåliga ekonomi utan även dotterns längtan efter den vän som har svikit henne. Den starkaste och samtidigt den mest skakande novellen är för mig ”Bill Viola i öknen”, en berättelse om ett par som bevittnar misshandel av en troligen autistisk pojke men väljer att inte agera. Det är där som hela samlingen når sin dramatiska höjdpunkt; ingen av de följande novellerna lyckas beröra mig mer, trots att alla lämnar avtryck.
Berättelsen ”Vård” bryter av mot de övriga. Historien om gymnasisten som efter en olycka rehabiliteras på ett boende och som förmår sin unga assistent att tillfredsställa honom sexuellt är mångbottnad. Den unga kvinnan som bryter mot yrkesetiken är samtidigt endast ett mekaniskt redskap för patienten. Själv för hon en utsiktslös tillvaro som inte alls blev som det en gång förespåddes i barndomens gissningslek ”Arkitekt”.
Karin Mamma Anderssons interiörbild på omslaget gör inte bara novellsamlingen till ett litet smycke; den fångar just den känsla av tystnad och stillastående som genomgående präglar novellerna. Författarens omsorg om att i små vardagsdetaljer frysa in nuet börjar förvisso kännas på gränsen till monoton i samlingens sista novell ”Interiör”, men det är just allt det aldrig rent ut sagda och statiska som gör Lindströms kortprosa så svår att värja sig mot.