Knappt står julfriden och skrapar fötterna vid dörren förrän klappjakten är igång. Inte bara efter de där svindyra presenterna som ungarna alltid önskar sig. Nej, du drar även årets julkalender i växelspaken och hotar med att ödelägga självaste julafton.
Okej, vi borde väl vara luttrade vid det här laget för konceptet är väl inövat från tidigare kalendrar. Ändå infinner sig darret där vid manschetten då de mobbade, utfrysta och det föräldralösa barnen Lima, Max och Asrin (Naima Palmaer, Vincent Wettergren, Monna Orraryd) ska utföra det farligaste uppdraget i mänsklighetens historia. De ska rädda, inte bara julen, utan hela världen. För tiden har stannat, förargelseväckande nog precis dagen innan självaste höjdpunkten. Julafton.
Krisen är fundamental, och det enda som kan återställa allt är spetsen på tidens kristall, som måste åter till tidens mittpunkt.
Det kanske låter som ”a piece of cake" (sic: en lätt sak) för den inbitne tidsflanören, men då har man inte tagit hänsyn till den stolliga professor Styregaard, spelad av den alltid lika lekfulla kalenderveteranen Eva Rydberg, som jobbar på Framtidsakademien, en internatskola dit barnen kommit.
Men det är inte bara Styregaards klantigheter som barnen måste parera då de tar sig genom en tidsportal för att ställa allting rätt. Också ondskan finns där som en självklar ingrediens. Länge anar man bara hotet genom blotta närvaron av Dr Ruben (som blev Rikard Wolffs sista skådespelarinsats) och dottern Fiona (Felice Jankell). Inte minst då de framkommer att de fängslat sin egen son respektive bror, och är redo att göra allt för att tillfredsställa det otåliga oraklet som ständigt bannar dem.
Om det är bra? Nja, skulle nog snarare säga att det är så väldigt mycket kalkon, att det blir rätt underhållande, vilket jag tror att många barn också kommer att tycka.
Här finns nämligen ingredienser från diverse framgångsfilmer, som bland annat Star wars, Jakten på den försvunna skatten, Tillbaka till framtiden och Jurassic Park, som manusförfattarna och tillika regissörerna Oskar Mellander och Tord Danielsson plankat hejvilt. Förlåt, jag menade naturligtvis inspirerats av. Och möjligen är också den taffliga scenografin och rekvisitan ett uttryck av lekfull ironi och kärleksfulla blinkningar till genren även om jag har svårt att svälja det. Eller så är det just bara – kalkon.