Det är inte bara den larviga titeln ”Highlights” som är problematisk med Nationalmuseums presentation av ”kända och okända skatter” på Konstakademien.
Den pågående renoveringen har som bekant gjort Nationalmuseum tillfälligt hemlöst, och en av följderna är att verk ur samlingarna är ute och luftar sig i diverse sammanhang. Det är väldigt nyttigt för den anrika institutionen att beblanda sig med samtiden och den proppfulla utställningen ”Barockt” på Kulturhuset är ett av många exempel på lyckade samarbeten som med en lagom dos av vanvördighet blåser bort museidammet från antikviteterna. ”Highlights” försöker göra ungefär samma sak, och de ganska trånga utrymmena på Konstakademiens galleri är fyllda till brädden. Men här känns inte trängseln medveten och eklektisk, utan snarare som ett resultat av att någon applicerat fel skala på lokalen under planeringen.
De av museets mest populära verk som inte är utlånade är förstås med. Lucas Cranachs 1500-talsmålning ”Lucretia”, som ingick i Gustav Vasas konstsamling. Ett par av Strindbergs mindre uppseendeväckande hav. Rokokopärlan ”Den Grillska dopskålen”. Renoirs viktiga ”La Grenouillère”, ett banbrytande verk för impressionismen. Morrisot, Cézanne, Hill, Zorn, Larsson, och Rembrandt får samsas med Per B Sundbergs ”Älgradio” i glaserad keramik och Ettore Sottsass ”Senapsmonumentet”, som förebådade Memphisgruppens radikala postmoderna estetik. Det är egentligen upplagt för roliga möten.
Det saknas som sagt inte komponenter, och ibland blixtrar det till. Bland annat när Gittan Jönssons dammsugande figuriner liksom oförhappandes möter en våldsamt utsmyckad terrin från 1700-talet i en trång glasmonter. Ett gemensamt formspråk, diametralt olika genusanalyser.
Utställningen tangerar också parentetiskt några intressanta frågor om representation, och pekar på en parallell mellan målade självporträtt och ”selfies”. Det är förstås en poäng, men de egentagna snapshots som fyller nätet befinner sig rätt långt ifrån de mödosamt målade jagbilderna i konsthistorien. Möjligen kan man dra slutsatsen att det krävde mer arbete att sälja en förljugen självbild förr i tiden. Å andra sidan har vi i bildstormens tid förhoppningsvis en större beredskap för att kritiskt möta de självbilder som våra medmänniskor slungar mot oss. Det har blivit lättare att ljuga, men också svårare att tro. En av utställningens verkliga höjdpunkter, en video där Ann Petrén med suverän säkerhet gestaltar kroppsspråkets många valörer, knyter an till diskussionen.
Med undantag för utställningsnamnet har ”Highlights” alla förutsättningar för att lyckas, men det hade räckt med en femtedel så många verk.