"Mer än en standarddokumentär"

Perspektivet i filmen är enbart Linda Thorgrens: som maka till en våldsam man, som dotter till svenske Ulf och kubanska Marta och, allt överskuggande, som mamma till lilla Alma, som kanske kommit till för att bli pappa Alexis biljett bort från Kuba och som nu står i skottlinjen i föräldrarnas vårdnadskrig på samma sätt som Linda stod mellan sina föräldrar.

Blood calls you är okonstlad och nästan ofärdig, berättad med enkla bilder, raka intervjuer och Linda Thorgrens dova berättarröst. Samtidigt är den kaotiskt upplagd. Vi följer Linda Thorgren under lång tid och till många platser - men genom det kaotiska upplägget vävs det individuella ödet ihop med ett socialt mönster. "Varför händer det här?" är den första fråga som Linda Thorgren söker svaret på, under sökandet utvidgas den till "Varför händer samma sak mig och min syster som hände vår mamma?"
Efter hand kommer allt mer i dagen om hur kvinnorna i Linda Thorgren släkt blivit slagna av sina män, minst fyra led bakåt.

På Kuba stöter hon på en solochvårarmentalitet som i kombination med machismo blir rent farlig, i Sverige möts hon av oförståelse och ointresse från myndigheter. Pappans rätt att träffa sitt barn står i skarp konflikt med barnets rätt att bryta ett destruktivt mönster från flera generationer.
Blood calls you arbetar med flera parallella berättelser - om det svenska kontra det kubanska, nu kontra då, manligt kontra kvinnligt - och verkar därmed vilja vara mer än en standarddokumentär om några av de i snitt 80 dagliga anmälningarna om misshandel av kvinnor som görs i Sverige (2009). Att filmen är något ofullgången och kunde ha stramats upp med ett varv till på klippbordet ger den snarare känsla av tv-reportage än dokumentärfilm för bioduken, men det gör den varken mindre viktig eller mindre sevärd.