Animerat
Titel: Memoir of a snail
Visas på: Fyrisbiografen
Röster: Sarah Snook, Kodi Smit-McPhee, Magda Szubanski
Regi: Adam Elliot
Speltid: 94 min
Betyg: 4
"Memoir of a snail" är australiensaren Adam Elliots andra långfilm. Det har gått 14 år sedan succén "Mary and Max". Elliots stop-motion-stil med lerfigurer är omisskännlig. Tekniken är förstås tidsödande; filmens figurer har flyttbara pupiller och avtagbara ögonlock. Hantverket får en att häpna.
Men lerfigurerna är också kongeniala med filmens tungsinta tema. Det är något med det förvridna, men också något med att lera minner om både förruttnelse och det som är livgivande. För precis sådan är filmen: ett kompakt mörker genomlyst av något som måste vara kärlek.
Grace Pudel (Sarah Snook, vars berättarröst är fenomenal) skiljs efter faderns död från sin tvillingbror, de hamnar båda i dysfunktionella fosterfamiljer och för Grace tar sig traumat uttryck i ett tvångsmässigt samlande på sniglar. Symboliken är tydlig: Grace försöker bygga ett skal mot världen. Men snigeln symboliserar också det att bära med sig sitt hem. Om syskonen fick återföras så vore det möjligt för Grace att hitta hem, för brodern är hennes, eller som hon säger på ett ungefär: "Att förlora en tvilling, är att förlora ett öga".
Varje scen i filmen tycks vilja pressa en tår ur tittaren. Men här finns också en lågmäld humor som en följeslagare till sorgen.
Jag var helt tagen av "Mary and Max" när den kom, och visst, har man sett den så kan man lätt förutspå också den här filmens handling. Men vad gör det? "Memoir of a snail" har nominerats till en Oscar för bästa animerade film. En vinst vore välförtjänt.