Steve har tillbringat en stor del av sitt liv på olika institutioner. Han är diagnosticerad med ADHD, hans pappa är död, och hans ensamstående mamma Diane är fast besluten att stå upp för sig själv gentemot alla som ser henne som ett slödder.
Efter att Steve har eldat upp kafeterian på sitt senaste boende måste Diane besluta om hon ska ta hem honom, eller låta den kanadensiska staten ta över allt ansvar för sonen (en laglig möjlighet som finns i den nära framtid där Mommy utspelar sig). För Diane är beslutet lätt. Trots att hon varken har jobb eller pengar, är hon fast besluten om att hon kan rädda sonen genom kärlek.
”Mommy” är 25-årige Cannes-älsklingen Xavier Dolans femte film på blott sex år. Liksom i debutfilmen ”Jag dödade min mamma” har han återvänt till mor-son förhållandet, fast nu med fokus på mamman snarare än sonen. ”Mommy” innehåller flera av Dolans återkommande stilgrepp, vackra kollage, slow motion, dramatiska gester – allting ackompanjerat av ett väl valt soundtrack. Xavier Dolan gillar att breda ut sig, men även om ”Mommy” klockar in på en bra bit över två timmar, så har han här tvingat in handlingen i ett kvadratiskt Instagram-format, vilket gör att möjligheterna för Diane och Steve ter sig ännu mer begränsade.
Ett oväntat fönster öppnar sig dock för Steve genom Kyla, som bor tvärs över gatan. Även hon bär på ett tungt familjebagage, men hon och Steve lyckas möta varandra, och hon blir hans privatlärare ett tag.
Anne Dorval (Diane), Antoine-Olivier Pilon (Steve) och Suzanne Clément (Kyla) är alla skådespelare som Xavier Dolan har arbetat med tidigare (bland annat i den fantastiska ”Lawrence Anyways”) och det är deras insatser som är ”Mommys” stora behållning. Tillsammans lyckas de skildra en familj som består av lika delar hat och kärlek, och trots att skådespeleriet alltid är uttrycksfullt, spelar de aldrig över.
”Mommy” har dock en del skönhetsfläckar, framförallt vad gäller manus och klippning (som vanligt har auteuren Dolan både skrivit och klippt själv). Den framtida kanadensiska lagen känns som en nödlösning för att få handlingen att hålla ihop, och filmen hade nog tjänats på att klippas ner åtminstone en halvtimme.
Det känns hårt att se Mommy som en mellanfilm av en 25-årig regissör, men Xavier Dolan har redan hunnit lägga sin egen ribba, och här når han inte samma höjder som ”Lawrence Anyways” och ”Tom At The Farm”. Men om det här är hans lägstanivå går det att konstatera att den är oerhört hög.