Mellan slagfält och salonger

Kaputt, italienaren Curzio Malapartes märkliga krigsskildring från 1944, gör ett förrädiskt avstamp hos prins Eugen på Waldemarsudde året innan. Författaren målar upp ett idylliskt höstfagert Stockholm med vita ångbåtar på Mälarens vatten och levererar en chevaleresk kärleksförklaring till ”de enkla och naturliga svenska kvinnorna med sin kraftiga kroppsbyggnad och vänliga utstrålning, sina blå ögon, sitt hår med en glans av gammalt guld, sina rena leenden, sina små och höga bröst … som gav mig tillbaka känslan av ett anständigt liv”.

Det fredliga Sverige med sin doft av nostalgisk förkrigstid och förlorad värld får tjäna som fond för vad som komma skall av krigets fasor. Malaparte har som korrespondent för Corriere della sera företagit en skräckresa längs ostfronten, från Ukrainas slätter i söder till Finlands lappmark i norr, och är på väg hem till Italien sen Mussolinis fascistregim har fallit.
I en serie vindlande återblickar alternerar författaren mellan slagfält och salonger, lika hemvan hos den nazistiska eliten i Warszawa som i diplomatkårens festsalar i Helsingfors och Berlin, där han chockerar med de hårresande frontrapporter som är bokens styrka. Kaputt betyder ”trasig, slut, i bitar, förlorad” och ”förmedlar bättre än något annat vad Europa från denna stund är: en grushög”.

Annars blir romanhjälten Malaparte rätt påfrestande i sin fåfänga självbespegling och självgodhet. De ändlösa konversationerna över dignande middagsbord urartar i långrandigt pladder, daterat skvaller och ändlös namedropping. Mitt i upprördheten finns en märklig kyla och oberördhet, en doft av briljant uppvisning och cynism.
Fakta och fiktion blandas obesvärat. Det är en berättelse utan sammanhängande kronologi eller övergripande analys, snarare en serie disparata tablåer, ohyggliga i sina uppskruvade detaljskärpa. Malaparte excellerar i lukter, ljud och färger, utförliga naturbeskrivningar från frusna sjöar i norr till hav av solrosor i söder, ofta med referenser till den europeiska litteraturens och konstens klassiker som en himmel från Chagall, även om frontrapporterna för tankarna till Bosch och Goya.

Där är det ryska kavalleriets hästar som frusit fast i Ladogas is så att bara huvudena sticker upp. Där är den tyska fältbordellen i Soroca där judiska flickor förbrukas under några veckor och sedan skjuts. Där är korgen med människoögon på den kroatiske fascistledarens skrivbord. Där är hundarna som dresserats att likt självmordsbombare springa in under stridsvagnarna och brisera.
Här finns redan 1944 de första vittnesmålen om Förintelsen i skildringen av gettot i Warszawa, boskapsvagnar med judiska lik och pogromen i rumänska Iasi.

Malaparte var alltid tidigt ute. Kurt Suckert, som han egentligen hette, var son till en tysk textilfabrikör och en italienska och växte upp i Florens. Han gick redan som tonåring ut som frivillig i första världskriget, fick lungorna gasade, dekorerades för tapperhet i strid och ingick drygt tjugoårig i den italienska delegationen vid Versailleskonferensen. En karriär som diplomat låg öppen, men litteraturen och journalistiken lockade. Som så många unga krigsveteraner anslöt han sig till fascistpartiet, men blev snart desillusionerad av Mussolinis brutalitet och våldsregemente. Han odlade från början de dubbla rollerna som in- och outsider, ville på samma gång frottera sig med makten och gissla den.
En tid som redaktör för La Stampa slutade i en societetsskandal. En avslöjande bok om statskuppens teknik, som svårt förolämpade Hitler, renderade Malaparte uteslutning ur fascistpartiet, fängelse och förvisning, men med mäktiga beskyddare var han snart tillbaka på banan igen.

I slutet av 30-talet byggde han sitt med tiden berömda hus på Capri och gav ut en kulturtidskrift tillsammans med Moravia, som vittnat om Malapartes fenomenala förmåga att umgås med de rika och mäktiga. Han älskade att tala om sig själv, skriver Moravia, och lät aldrig andra få en syl i vädret.
I huset på Capri skrev Malaparte Kaputt och uppföljaren La pelle, som blev världssuccéer och omgående översattes till många språk, Kaputt till svenska första gången redan 1948.

Efter kriget sadlade han om och blev kommunist, gjorde en på sin tid omtalad neorealistisk film, Den förbjudne Kristus, reste till Sovjet och Kina, innan han kom hem och dog endast 59 år gammal efter ett rastlöst liv. På dödsbädden konverterade han till katolicismen.
Han har fått en planet uppkallad efter sig och blivit italienskt frimärke. Huset på Capri är en arkitektonisk ikon som lockar pilgrimer från hela världen och finns med i alla översikter över 1900-talsarkitekturen.