En sorgfälligt omplåstrad klaviatur fick stå för det mesta av musiken när Loney, Dear framträdde på Konstmuseet.
Konsert
Loney, Dear
Uppsala konstmuseum
Torsdag 6 mars
Betyg: 4
Det första som slår en när man lyssnar till Emil Svanängen, alias Loney, Dear är förstås den personliga rösten. Jag vet ingen man kan jämföra den med egentligen. Han behärskar den också helt och hållet.
Något annat som också är typiskt för honom är att man aldrig riktigt vet i vilken skepnad han ska framträda. Något som märktes när han var Artist in Residence på UKK för några år sedan. På Sveriges Radio Play finns en fin konsert han gjorde för ett tag sedan med en jazzgrupp. Wikipedia kallar hans musik för kammarrock. Konferencieren som presenterade honom sade sig ha föreslagit att Svanängen skulle göra bluesklassiker. Denne hade då replikerat att han skulle spela Bach. Nåväl…
Denna kväll i de djupa valven under Konstmuseet var han ensam. Efter en uppmjukning på klaviaturen föll han in i öppningsspåret från senaste albumet ”All things must go”, den suggestiva balladen ”SAM”. Under framträdandet på dryga timmen spelar han sedan de flesta av låtarna från albumet men även favoriter från tidigare.
Han bytte mellan klaviatur (en röd Nordsynt som han tejpat över helt med svart isoleringstejp av någon anledning som han bara skrattade åt när jag frågade honom efteråt), piano och gitarr. Ibland bara med ett sparsamt komp, emellanåt ljudmattor skapade han med pedalerna.
Jag hade dock inte väntat mig att han förutom sina egna originella skapelser kunde göra andras låtar till så helt sina egna. Charlie Chaplins egentligen så uttjatade ”Smile” (dock inte från ”Diktatorn”, utan ”Moderna tider”, Emil!) blev en kampsång för nutiden, bröderna Gärdestads ”I den stora sorgens famn” likaså. Lite Elvis på det. Riktigt skickligt gjort.
I första extranumret hade han översatt en av sina egna låtar till svenska. Någonstans märktes också en vilja till att göra mer på modersmålet. Det är något vi kan se fram emot. Denne melankolins mästare visade sig oväntat vara en duktig och humoristisk publikkommunikatör i mellansnacken också och fick fin kontakt i den fullsatta salen. Imponerande även det.
Lokalen längst ned i Uppsala Slott borde användas ännu mer till just konserter. För den lite mer udda musiken är det ett excellent val. Bara att ta sig ned för trapporna skapar en förväntning. Något som till fullo infriades denna kväll.