Var ni populära när ni gick i skolan? Hur har det påverkat er? Liv: ”Precis som många andra har jag gått igenom perioder när jag haft låg social status, och andra perioder när jag haft hög social status, perioder då folk varit as mot mig och andra perioder då jag varit ett as mot andra. Det hela är väldigt lärorikt.” Hur tycker ni man ska göra för att inte känna att alla andra kvinnor är ens konkurrenter? Caroline: ”Att ta det beslutet i stunden är svårt. Det är därför människan är så besatt av principer och manifest. Man väljer inte avancerad godhet på volley.”
Sedan Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis podcast ”En varg söker sin pod” startade 2012 har den stadigt ökat i popularitet. När nu Natur och Kultur ger ut ett urval frågor från programmets lyssnare, komplett med långa, essäliknande svar, vänder de sig till en stor och trogen publik. Samtidigt som det här bokprojektet för vidare en tradition av att fästa flyktiga genrer (radio, blogg, frågestund) i ett hållbart format, på samma sätt som ”Välkommen till Hjärtespalten” gjorde 1997, är Kära Liv och Caroline också något nytt. Tilltalet från programmet är bevarat med skratt och omtagningar samtidigt som texten är en produkt av en generation som kommunicerar mycket och snabbt i skrift även om allvarliga ämnen. Den här typen av associativ text är i sig inte ovanlig, men att se den just i en tryckt bok kommer nog att uppfattas som ovant av en del.
För att strukturera innehållet är boken uppdelad i nio avdelningar med rubriker som ”Vänskap”, ”Döden” och ”Utseende”. Uppdelningen gäller dock bara frågorna, som fungerar som olika vägar in i en labyrint av filosofi, passion, politik och trams där alla kategorier upplöses. En fråga om huruvida man kan skilja på verk och person blir ett resonemang om Expedition Robinson, Fredrik Reinfeldt, Kerstin Thorvall och hemlöshet. I en text om otrohet hänvisas till Gullivers Resor. Jonas Gardell fladdrar förbi, liksom ”Den unge Werthers lidanden”, Will Ferrell, Ingmar Bergman... Om någon fortfarande tror på uppdelningen ”högt och lågt” borde ”Kära Liv och Caroline” kunna bota det. Spaningar som hur Beyonce framhåller sitt chipsätande och konstaterandet att ”alla killar gillar oneurotiska tjejer som älskar chips” är kul, men allvaret finns bara ett steg bort i form av allmängiltiga skamkänslor och önskan att fler kunde erkänna sitt beroende av normer.
Det vanliga är ju att sådana här resonemang styckas upp mellan olika offentligheter. Essäer i idéhistoria är ofta skilda från damtidningarnas frågespalter. Men varför, egentligen? Vem bestämmer hur kunskap ska användas? Varför skilja på diskussioner om eyelinerval, lyxens essens och kvinnors röstläge och samtal om rationalitet, stadsrummets utveckling, ensamhet och rasism?
Det vinnande konceptet bygger förstås också på personkemi. Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är vänner i verkligheten, och just deras sätt att stärka varandras utsagor även när de är oeniga gör att genialiteten blommar ut precis så som den kan i verkliga samtal. Kunskap, fantasi, självdistans, mörker och humor får bara pågå fritt. Ibland tappar de tråden, förlorar sig i långsökta teorier, och det är knappast så att alla deras fans håller med om allt de säger. Det vore väl å andra sidan enormt tråkigt. Det är i denna olikhet utan angrepp, i den tillåtande nyfikenheten, som bra samtal - och texter - uppstår. Att det finns ett sug efter det här i offentligheten borde inte minst politiker kunna dra lärdom av.