Vilka märkliga ting läsandet gör med oss. Romanerna, dessa världar i världen, hur olika kan de inte påverka och forma oss? Jag känner ju igen så mycket av det som James Wood beskriver i den första delen av sin självbiografiska och essäistiska tankebok ”Så nära livet man kan komma”, ett slags hyllning till romanen. Wood skriver här om uppväxten i en evangelikal kristen miljö, där de stora frågorna, i synnerhet den ofrånkomliga varför-fråga som Wood menar är så central för romankonsten, ges enkla men långtifrån tillfredsställande svar.
Jag växte upp i en liknande miljö och precis som för Wood blev romanernas alternativa världar ett sätt att ifrågasätta de entydiga svaren. Men läsandet förde mig åt ett annat håll än Wood. När han som tonåring läste Dostojevskij underblåste det hans spirande ateism (en kan man tycka märklig läsning av denna djupt troende författare). När jag i tonåren läste samme författare insåg jag snarare att den kristna tron var något mycket rikare än jag fått lära mig. Till skillnad från Wood fick Dostojevskij mig att vilja fördjupa och utveckla tron, inte förkasta den.
Wood menar i detta inledande kapitel att spänningen mellan vad han kallar ”det världsliga skeendet” och ”den religiösa formen” är stark i romanen. Det handlar om att romanerna är bra på att ”iscensätta de vardagliga skedena i ett liv” (det världsliga skeendet) samtidigt som ”de är så bra på att hävda den avslutade, fullbordade formen av ett liv” (den religiösa formen). Kanske är det Woods tendens att dela upp saker i binära motsatspar, där Wood inte sällan föredrar det ena framför det andra, där han känner sig tvungen att välja, romanen eller religionen, som gör att jag föreställer mig att romanläsandet förde mig och Wood åt så olika håll i vårt respektive tänkande.
Vad jag anade i mitt tidiga skönlitterära läsande (hos författare som Dostojevskij, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren eller Flannery O’Connor) och vad jag också sedan skulle finna i hjärtat av den kristna tron, bäst bevarat och uttryckt i den katolska traditionen, var motsatsen till antingen-eller-tänkandet. Nämligen ett radikalt både och. Wood predikar dock, för att parafrasera Luther, frälsning genom romanläsande allena. Därför kan han ibland tendera att bli lika ensidig som det tänkande som romanläsandet skulle göra honom fri ifrån.
Men den typen av ensidighet kan också ha sina fördelar. I James Woods fall tänker jag att det rent av är detta som gör honom till en sådan bra kritiker. Den engelsk-amerikanske Wood, uppvuxen i England men sedan många år tillbaka bosatt i New York, är ju en av USA:s mest älskade och respekterade litteraturkritiker, främst känd för sina texter i The New Yorker. Hans styrka som kritiker ligger till viss del i hans nördighet, vilket ju alltid förutsätter ett slags enögdhet. Han älskar verkligen romankonsten och har en fantastisk förmåga att förmedla denna kärlek (och sin djupa kunskap) till läsaren.
Detta visar Wood i de kapitel som följer. Här beskriver författaren, med en rad exempel, det skönlitterära berättandets egenart. Han gör det med ett levande och flödande språk, fint fångat och översatt av Staffan Söderblom. Wood skriver bland annat, utifrån en passage ur en novell av Tjechov, om den uppmärksamhet och blick för detaljer som skiljer en stor författare från en medioker. En blick som ytterst är ett slags existentiellt uppror, det handlar om att rädda tingen undan döden. Wood skriver också fint om sin syn på den kritiska praktiken, som jag sympatiserar med. Han ställer, i viss polemik mot den alltför politiserade samt den akademiska kritiken, den estetiska värderingen i centrum. Han förespråkar vad han kallar för en ”författarkritik”, ett slags konstnärlig kritik som främst är ett ”lidelsefullt återberättande”.
Samtidigt kan jag än en gång tycka att man inte måste välja det ena eller det andra. Den bästa kritiken kan på samma gång vara estetiskt värderande och akademiskt djuplodande.
Wood avslutar sin bok med en episod från sin barndom, där hans mormor höll händerna bakom ryggen och barnen skulle gissa i vilken hand karamellen fanns. ”När vi var barn föreföll det valet ödesdigert: man måste till varje pris undvika besvikelsen i den tomma ’fel hand’”, skriver Wood. Han avslutar: ”Vilken hand valde jag?”. Du skulle ha valt båda, kan jag inte låta bli att tänka. För det är inte i det ena, utan i spänningsfältet mellan tillvarons paradoxer, i ett både och, som såväl liv som litteratur uppstår.