Få hiphop-artister har hyllats lika mycket som Erik Lundin. Han har kallats ordkonstnär, poet och hiphoplyriker. Han har prisats för sina skarpa och snillrika texter som ofta kretsar kring den dubbla identiteten – om erfarenheten av att växa upp med en svensk mamma och en pappa från Gambia. Med humor, självdistans, men också en stor dos melankoli och självironi berättar han på ett briljant om de kluvna förväntningarna på hur han ska uppträdda och agera i olika situationer.
Dessa erfarenheter återspeglas på ett utmärkt sätt i titeln på hans senaste platta: ”Zebrapojken”. Titeln anspelar en psykologisk teori om att det inte finns någon gråzon i barns känsloliv – hur ett barn kan pendla mellan bottenlös sorg och oförställd glädje på några få ögonblick.
Den officiella berättelsen tycks vara att titeln speglar Eriks känslor, där de senaste årens framgångar i musikkarriären varvats med vänners dödsbesked. Å andra sidan kan den tolkas som att Lundin ironiserar kring omgivningens behov av att entydigt vilja kategorisera honom som antingen blatte eller svenne. Finns det inget utrymme att vara mittemellan?
Lundins publik på UKK utgörs till största del av personer tillhörande den vita ”priviligierade” majoritetsbefolkningen. Var fanns alla dessa människor när Cherrie uppträdde här för en dryg månad sedan? Och var är Ortens publik när Lundin uppträder? Trots musikaliska samarbeten mellan Lundin och Cherrie, och trots att de båda pekar på en liknande samhällsproblematik så verkar det omöjligt för dessa grupper att omfamna samma artist.
Det säger en hel del om hur kulturellt segregerat det samhälle vi lever i är.
Texterna och berättandet är helt klart Lundins främsta vapen. Ibland upplever jag dock att musiken släpar efter lite, att den blir statisk och endimensionell och inte riktigt bjuder på samma rörelse och retning som texterna – det är som att det musikaliska materialet finns där av en tillfällighet, och inte av nödvändighet.
Trots att musiken inte bygger på samplingar så är det precis som att Lundin ändå är fast i samplingstänket: man skulpterar fram en cool ljudmatta som funkar att rappa till, och sen nöjer man sig där. Samtidigt är musiken alltför producerad för att kunna motivera denna repetitiva estetik. En mer omsorgsfullt utmejslad ljudbild hade också gett större tyngd åt texterna.