Hiphop som glädje och gemenskap. Men också hiphop som undergroundkultur - eller som glamourös pengamaskin. Två kvällar på raken sätter Gottsunda Dans & Teater upp nya föreställningen "The Hiphop Symphony", en resa genom hiphoppens historia och en lek med hiphoppens status.
Det är trångt på scenen i Gottsunda. När de 55 musikerna i Uppsala Blåsarsymfoniker satt sig blir det bara en smal scenremsa kvar till de fem dansarna Mateja Kovacevic, Catarina ZarazuaMujo, Saga Ax, AfraHosseini och Rebecca Livaniou. Föreställningen börjar från början. De fem dansarna gestaltar hiphoppens första stapplande steg. De leker sig fram, hoppar hage och busar fram en spirande subkultur. Uppsala Blåsarsymfoniker spelar funkigare än man tänkt möjligt och breakdansaren Saga Ax river ner applåder med en akrobatiskhet som ser förrädiskt avslappnad ut. Catarina ZarazuaMujo glänser som en väldigt uttrycksfull dansare.
Sedan reser föreställningen framåt i tiden. Då och då sprids små jubel i publiken när orkestern tar sig an låtar som Tupacs "California love" och Salt-N-Pepas "Push it". Allra bäst fart har föreställningen när det tidiga 2000-talet närmar sig och hiphoppen blir en jätteindustri. Dansarna kommer in i svart och glitter, musiken är en kavalkad av Dr Dre och Eminem och tempot är högt - innan allt kollapsar i ett par nutidskritiska nummer där selfiekultur och individualism sliter också på den starkaste gemenskap.
Här och där blir föreställningens idé luddigare, scenspråket spretigare, danserna mindre sammanhållna. Kanske fastnar föreställningen lite i sin starka vilja att berätta något, att verkligen presentera en kultur man brinner för. De bästa dansnumren är faktiskt de som är mindre uttalat berättande.
Självklart säger föreställningens själva grundupplägg också mycket: Fem streetdansare möter en blåsorkester. Populärkultur möter finkultur, folkligt möter akademiskt. Underdog möter ... etc. Och här är det finkulturen som gott får foga sig. För visst är det underhållande att höra ett gäng blåsinstrument stå för "the sound of da police" (ur KRS-Ones klassiker), eller höra hur Dr Dre:s karaktäristiska produktioner tar sig ut i Uppsala Blåsarsymfonikers lekfulla händer.
Utan att avslöja för mycket slutar kulturkrocken i samförstånd. Hiphoppens gemenskap omfamnar och den kärlek föreställningen är gjord med värmer ut i publiken.