Det hade kunnat vara slutet på "Hejdå Macken, ses i mörrn" för länge sedan. Men som den smått osannolika publiksuccén visade redan när den tv-sändes första gången 1986 så har den sin plats i våra hjärtan, också mer än 30 år senare.
I grunden är den ett slags nummerrevy med en röd tråd. Där kombinerar den absurd humor, buskis och pastischartade sångnummer. Grundtemat är smått genialiskt. Bilverkstaden har ju en status som liknar tandläkarmottagningens, den skrämmer, vi är utsatta och idén var fräsch redan då. Och även nu, säger undertecknad som nästan hopplöst kämpat med att få sin bil fixad under året och känner igen sig.
Galenskaparna & After Shave har fått en del kritik genom åren för att humorn inte riktat sig mot så mycket, inte varit politiskt färgat. Må så vara, men det finns en tydlig humanism i botten och en kärlek till den "lilla" människan, den beiga varelsen, som har sin kraft. Och en härlig inställning till att ett gott skratt förlänger livet, och att se "Macken" borde lägga till en ansenlig tid.
Scenversionen - som egentlig uppstod tillfälligt för att hjälpa till med firandet av Lorensbergsteaterns 30 år - ger många igenkänningar. Det är som ett "Best of" av tv-serien. Här dyker alla de gamla favoriterna upp. Mest ovationer drar semesterfamiljen med "Man ska ha husvagn", den låten har på något vis gått in i generna. Inte mycket av underredsbehandling har behövts av föreställningen
Det finns mycket mer, det mesta sammanhållet av Anders Erikssons Roy, där hans superba tajming parad med en smått osannolik mimik och plastik drar ned triumfer. Jan Rippes Roger är den perfekta sidekicken utan att ta fokus. Claes Eriksson, Knut Agnred och Per Fritzell gör de oförglömliga många karaktärer omkring. Nykomlingarna Charlott Strandberg och Lasse Beischer agerar som om de varit med från början, detta även om jag förstås kan sakna Kerstin Granlund och Peter Rangmar.
Rolf Allans scenografi ska heller inte glömmas bort. Han har perfekt återskapat en sunkig bilverkstad som den kunde ha sett ut för 30 år sedan (och kan se ut nu med som jag märkt på senare tid). Den bjuder på överraskningar och är ett konstverk i sig faktiskt.
Lägg till en skicklig orkester under Anders Ekdahl som generöst bjuder på inte minst extra slagverk och cello.
Med "Det ska va' gött att leva" ringande i öronen efteråt tänker jag att just "Macken" är något som starkt bidrar till det.