Det är som att stiga rakt in i en saga.
Historien om den spansk-franska målaren Anselme Boix-Vives (1899–1969) är direkt oemotståndlig. Grönsakshandlaren som sent i livet först började författa pacifistiska manifest som han uppvaktade världens ledare med och sedan, under sina sju sista år, tog upp måleriet och frenetiskt producerade nästan 2500 verk.
Frenesin är också det som först sköljer över besökaren som stiger in i Uppsala konstmuseums 140 verk starka utställning ”På besök hos Anselme Boix-Vives”. Färgerna är klara och flödar ymnigt, formerna drar mot fantasi och abstrakt ornamentik. Anselme Boix-Vives var helt oskolad, men arbetade likt de främsta som brukar sorteras in under art brut inte i kamp med några begränsningar, utan i motsatt riktning – mot ett rasande flöde, mot hejdlös lust, mot en hämningslös glädje.
LÄS MER: "Farfar förhöll sig till sitt måleri som till grönsakerna, det handlade om kvantitet!""
Art brut, den i bästa mening råbarkade särlingskonsten, är egentligen ett problematiskt paraplybegrepp eftersom det rymmer så mycket. När konstnären Jean Dubuffet myntade eller populariserade termen på 1940-talet gällde den främst konst skapat av sinnessjuka, barn och folkslag som från ett rasistiskt europeiskt perspektiv kunde beskrivas som primitiva. Redan det är alldeles för mycket. I dag famnar begreppet i stort sett allt som på något sätt befinner sig utanför konstens gängse akademiska kretslopp. Kort sagt; det säger väldigt lite.
Det oskolade är tydligt men irrelevant hos en målare som Anselme Boix-Vives. I det urval som visas på Uppsala konstmuseum, hämtat från en samling som ägs av konstnärens barnbarn Julia och Philippe Boix-Vives, dominerar snarare en tonmässig stringens och en kreativ hunger som tycks få grönsakshandlaren att kasta sig över papper, pannåer och paffskivor.
Det skulle gå att lämna art brut-perspektivet och helt enkelt beskriva Anselme Boix-Vives som en naivistiskt anstruken konstnär som råkade snubbla över sitt värv rätt sent i livet. I synnerhet som han inte förefaller ha skapat i blindo utan faktiskt hittade såväl publik och köpare som gallerister under sin korta tid som verksam.
Men ”På besök hos Anselme Boix-Vives” går i hög grad ut på att tradera det etablerade narrativet”. En av utställningens tre rum är till och med lätt övertydligt uppbyggt som en grönsakshandel där målningarna ligger i trälådor tillsammans med gamla purjolökar och citroner. Vi får också en liten ateljémiljö i form av ett köksbord och en tjock-tv och en gammal radioapparat för att riktigt kunna leva oss in i att Boix-Vives minsann inte arbetade i någon konventionell ateljé. I radion och tv:n dyker ett långt ljudverk och en video av Philippe respektive Julia upp för att illustrera konsten som strömmande genom familjeträdets årsringar.
Till en början retar det mig att bilderna så tydligt underordnas berättelsen, men efter ett tag faller jag till föga. Berättelsen om konsten som en pendang till en världsförbättrande pacifism som dyker upp som en urkraft lämnar en del att önska i fråga om trovärdighet, men den är också mycket vacker. Och även om man ska vara väldigt restriktiv med att ge konsten ett altruistiskt uppdrag så lever vi i en värld där det kan vara värt att komma ihåg att det åtminstone kan framstå som rimligt att försöka.