Det finns två sätt att se på människan i förhållande till naturen. Enligt det ena är hon en del av allt levande och lika tillfälligt och förgängligt som det. Enligt det andra är hon skapelsens krona i kraft av medvetandet om sig själv både som enskild individ och del av ett högre medvetande. Om man ska hänföra poeten och essäisten Per Helge till endera gruppen blir det tveklöst den första. Det ger han rika belägg för i sin senaste bok "Mellan prärien och evigheten. I spåren av Thoreau och nature writing".
Helge bekänner sig sedan gammalt till den amerikanske 1800-talsförfattaren Thoreau och hans bok "Skogsliv vid Walden", en liten sjö i New England på vars strand han byggde sin egen koja. Fullt så primitivt lever inte Helge, men han är inbiten lantbo med egna odlingar och lever nära naturen med alla sinnen öppna för dess växlande skönhet.
I sin nya bok utökar han kretsen av valfränder bland amerikanska författare genom att i en rad små kapitel följa i deras spår under en bilresa tvärs över kontinenten, från Thoreaus Concord i öst till poeten Robinson Jeffersons Carmel vid Kaliforniens västkust.
På sin väg passerar Helge de stora präriestaterna med essäisten Paul Gruchovs (1947–2004) skrifter som guide. Prärien, detta uråldriga landskap, var en gång hemvist för miljontals bufflar och indianer som levde på dem. I takt med att båda grupperna praktiskt taget utrotades förvandlades stora delar av prärien till industriell åkerbruksmark.
Det Helge menar med en stor naturpoet – eller essäist – är en som med friska ögon ser objektivt på sin omgivning och registrerar växter och djur och landskapets skiftningar. Det är så han själv skriver som lyriker, med instämmande i Jeffersons ord:
Vi måste flytta ut ur centrum i oss själva;
vi måste avhumanisera vår bild av världen lite grand, finna
samma tillit
som hos klipporna och havet, dem vi gjordes av.
Denna hållning skiljer honom från en gammal tradition i svensk naturlyrik som kan karakteriseras med den tyske filosofen Schellings ord: ”Naturen omedveten ande, anden medveten natur.” En modern variant möter vi hos den annars av Helge prisade Harry Martinson när han talar om Gåtan med stot G. Eller Tranströmers "Den stora gåtan". Dessa Gåtor syftar på en ogripbar, närmast metafysisk dimension i naturupplevelsen som Helge värjer sig för. Såtillvida är han en representativ, modern sekulariserad svensk. Huruvida det är att berika eller utarma naturupplevelsen må var och en döma om för sig.