Färgen och formen är både material och motiv i Hans Åkerlunds måleri, som nu visas i Uppsala. Det här är konst som är sig själv nog, konst som avstår från narrativ och i stället med okuvlig konsekvens håller sig till genrens elementa. Den konstnär som likt Åkerlund behärskar sin teknik till perfektion med dessa måleriets egna redskap kan tillåta sig vida utflykter. Jag har sett Åkerlund redovisa sina visuella intryck från en Indienresa med allt vad en sådan kan innebära i form av bedövande rikedom av färg och doft. Den här gången tar konstnären med sig sin publik på rymdresor i rött, grönt, blått och gult. Varje station på hans rymdäventyr gestaltas med ett och samma uttryck: duken grundas med en vald färg i akryl och med den finaste penna tecknas sedan det linjenät som fulländar gestaltningen. I bild efter bild upprepas detta arbetssätt med ständigt nya resultat och skiftande betydelser. Så kan konstnären med i grunden samma metod formulera sin bild av årets månader i en bildsvit som med en perfekt hängning i galleriet blivit utställningens kraftcentrum.
Åkerlunds minimalistiska konkretism ger betraktaren full frihet till att låta egna referenser tolka bilderna. Jag läser hans nya måleri som en serie visuella partitur i färg till en rikt varierad klang- och rytmvärld. Ett slags bildkonstmusik.