På ett Djurgården som är fuktigt i luften efter en regnig midsommarvecka har solen äntligen bestämt sig för att göra entré. Sissela Kyle, nytillträdd chef och konstnärlig ledare för Parkteatern hälsar publiken välkommen, och poängterar just att hennes mest tidskrävande uppgift är att knarka väderrapporter. Ja, just denna premiärkväll hade hon tur.
Vid Galärparkens ek ljuder en loop av gamla schlagerlåtar. I Kristina Lugns pjäs Tant Blomma från 1993 är musiken ett medel för att fånga in banalitetens djupverkande fåror i den mänskliga existensen. Tant Blomma (Odile Nunes) är dagmamman som drömmer sig bort till en sagovärld där även hon kan bli älskad. Drömmen grusas dock av babyn Gugge (Göran Thorell), vars mamma ännu inte kommit för att hämta honom. I en revyartad fars talar de till varandra, brister ömsom ut i sång men kommunikationen tycks vara ensidig från båda håll – han är ju ett barn, hon är en kvinna, och deras intentioner, drömmar och önskningar möts aldrig. Pjäsen skulle kunna sägas innehålla många klangbottnar, till exempel outsoursandet av barnuppfostran, brustna anknytningspunkter mellan barn och vuxen, eller den nutida kvinnans olika roller som älskande och arbetande varelse. Dessa olika teman fungerar snarare för att rama in ensamheten som levnadsvillkor.
I Parkteaterns iscensättning figurerar det vardagliga i form av en lekplats av det slag som är så bekant från såväl offentliga parker som institutionaliserade miljöer såsom förskolan. Denna inramning blir kongenial för de surrealistiska stråk som pjäsen anropar: en gigantisk presenning figurerar som brudslöja och en bajamaja inredd i färgglatt krimskrams av plast blir den loge i vilken Tant Blomma gör sin förvandling från lönearbetande barnpasserska till kvinnan som strävar efter att ta hand om sina egna behov. I ett passage dyker Intendenten (Angelika Prick) upp i en truck iförd ett visir som för tankarna till hotfulla rymdmän eller möjligtvis en modern version av sagans Vargen, som hotar att äta upp barnet.
Som parkteater sett är uppsättningen påtagligt välfungerande. Den fångar upp såväl de element av publikfriande underhållning utan att tappa i den existentiella bråddjup som Kristina Lugns text innehåller. Längtan och väntan är allmänmänskliga tillstånd som såväl gammal som ung kan känna igen sig i, och Thorells gestaltande av barnets rena visdom är ömsint och hjärtvärmande, medan Nunes Tant Blomma blir ganska brutal i sin patetik.