Ars moriendi, Konsten att dö, heter en i många upplagor och översättningar spridd skrift från 1400-talet. Den fullföljer en lång tradition från antikens grekiska och romerska filosofer som diskuterar hur man bör förhålla sig till det oundvikliga slut som väntar oss alla. Sokrates till exempel vacklar mellan å ena sidan en öppet frågande inställning i sitt berömda försvarstal inför den atenska domstol där han stod anklagad för att ha förfört stadens ungdom, medan han å den andra i Platondialogen Faidon tveklöst förkunnar själens odödlighet.
Mot den platonska idealismen står bland andra romaren Lucretius som hävdar att världen består av en tillfällig anhopning av atomer där människans roll i grunden är lika med noll. Så här skriver han i sin märkliga lärodikt ”Om tingens natur”:
”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder inget för oss. Naturen håller här fram en spegel till oss där vi kan se framtiden, när vi ska vara döda. Finns det där något skräckinjagande, finns där något dystert, är det ej lugnare än någon sömn?”
En som helhjärtat instämmer i detta synsätt är Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och flitig skribent även i dagspressen. I sin nyutkomna lilla bok "Filosofisk tröst" börjar han med en utförlig översikt över den filosofiska traditionen när det gäller sättet att förhålla sig till döden. Han urskiljer två huvudlinjer, den pessimistiska och den optimistiska. Pessimisterna menar att livet i stort inte är värt att leva, med följdsatsen att vi ska vara tacksamma att döden gör slut på det meningslösa eländet. Enligt optimisterna ska vi vara tacksamma för att döden får oss att rätt värdera livet så länge det varar och ger oss möjlighet att göra något gott av det.
I kapitlet ”Död utan förintelse” granskar Tännsjö både läran om en personlig fortvaro på andra sidan döden, så som till exempel kristendomen förkunnar, och österländska idéer om reinkarnation och evig återkomst. Föga överraskande avvisar han det mesta i den stilen som tom spekulation. Han har tidigt gjort sig känd som konsekvent ateist.
Så långt har det mest handlat om hur vi som individer ska förhålla oss inför döden för att rent subjektivt må bäst. Men Tännsjö predikar också en altruistisk syn och förkastar den rena egoismen. Så har exempelvis vi inte moralisk rätt att ta livet av oss, hur illa vi än mår, om vi därmed åsamkar närstående något ont.
Det låter bra men varifrån kommer den bjudande plikten? Platons tal om en det godas idé är inget för den helt sekulariserade Tännsjö. I stället pekar han på den biologiska evolutionen som gynnas av ett kollektivt beteende. Omsorg om våra nära främjar släktets framtid. Men räcker det som moralisk drivkraft? Tännsjö tycks mig här sväva på målet.
Ett kapitel mot slutet av boken har den överraskande rubriken ”Värmedöden” och handlar om den kollaps för allt levande på jorden som till slut väntar och till vissa delar kan föregripas av ett globalt kärnvapenkrig. Vad har en stackars enskild individ att sätta emot där? Ett sätt att komma undan vore att fly till något av de parallella universa som vissa kosmologer talar om. Tännsjö hänvisar till en sådan, svensk-amerikanen Max Tegmark (vars bok ”Vårt matematiska universum jag anmälde i UNT den 15/6 2014). Tännsjö begriper nog lika lite som jag av de rent matematiska argument Tegmark laborerar med men anser sig ändå kunna förkasta hans idéer. Så där rök det hoppet.
Den sista meningen i Tännsjös bok lyder: ”Ingen sund filosofi kan hur som helst bringa någon tröst till oss, som inför tanken på ett totalt slut på allt, grips av sorg.”