Vad är kärlek? Vad är älska och älska mycket?
Frågorna krävde sina svar redan när jag läste Lena Anderssons romaner om obesvarad ”kärlek”, och nu har Marie Darrieussecq aktualiserat dem med ett lån från Marguerite Duras. I sin nya roman. har hon krupit in under skinnet på fransyskan Solange från förra romanen, ”Flickan i Clèves”. Nu är Solange skådespelerska i Hollywood. I jagform skildrar Darrieussecq Solanges möte med den svarte skådespelaren och regissören Kouhouesso Nwakam, ett under av skönhet: ”Ett kraftfält strålade ut från honom, påtagligt, bländande, ett lufttryck från en pågående explosion….”
Kouhouesso har en idé, som lyser i ögonen på honom, när han och Solange möts på en fest i Hollywood. Han är besatt av tanken att på plats i Kongo filma Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”.
Väntan på honom fyller Solanges dagar. Hennes väninna Rose säger: ”Att vänta är en sjukdom. En psykisk sjukdom. Oftast kvinnlig.” Hennes väntan är så stor att när han äntligen kommer hem till henne blir han liksom upplöst av hennes väntan.
Han pratar om Kongo, om Mörkrets hjärta. Han pratar om ”den Tillkommande” , en mycket blek, ljus och genomskinlig kvinna och Solange föreställer sig sig själv som den kvinnan, men den som Kouhouesso tänker sig i rollen är Gwyneth Paltrow. Solange lyssnar inte. Ordet Tillkommmande visslar i hennes huvud.
Han bjuder ut henne på restaurang, de äter ostron, grillad sjötunga och gåslever. Hon betalar. Han säger ordet kärlek för första gången. Han sms:ar: Jag glömmer dig knappast.
”Women always pay more”, skrev Marilyn French redan 1980 i sin ”The bleeding heart”.
Solange reser efter Kouhouesso till Afrika, till hans hemland Kamerun, och rapporterar lystet därifrån, i kraftfulla bilder.
Detta är inte en berättelse om det som brukar kallas kärlek. Det är inte ens en berättelse om besatthet eller begär, som jag först trodde, det är en berättelse om sorg, om kvinnans sorg över mannen, över den till ett pulver upplöste mannen, den myt som Kouhouesso berättar för Solange.
Temat går igen hos Marie Darrieussecq. I hennes roman”Fantomer” från 1998 går mannen utan ansikte upp i rök.
Är då Darrieussecqs nya roman läsvärd? Är den inte bara en berättelse om kvinnans underläge, en berättelse som vi redan läst många gånger. Ja, det är den. För språkets skull, det språk som kan få en läsare att tappa andan.