Det är inte för inte som dokumentärfilmen ”12 O’clock boys” kallats ”The Wire på hjul”. Under tre års tid får vi här följa den unge Baltimore-killen Pug och hans drömmar om ett liv i dirtbike-gänget 12 O’clock boys. Gängnamnet kommer sig av den vertikala åkstilen, där föraren lättar med framhjulet och försöker komma upp till ”klockan tolv”.
Medlemmar stryker med, civila skadas allvarligt, och polisen – som är förbjudna att jaga olovliga dirtbike-förare på grund av trafikfaran - är den självsvurna fienden.
Pugs bryska men godhjärtade mamma hoppas att sonen ska studera vidare och bli veterinär, men utsikterna ser inte goda ut när Pug gång på gång skippar skolan för andra aktiviteter. Som en förbifladdrande gängmedlem säger: ”Växer man upp i Baltimore lär man sig att göra fel saker på rätt sätt”.
Det är inte helt lätt att veta vad man ska tycka om en film som ”12 O´clock boys”. Å ena sidan fylls hjärtat av oro för den unge Pug, som under filmen går från oskyldig pojke till att strössla ordet ”bitch” runt sig och måtta sparkar mot familjens hund. Å andra sidan funderar man på vems historia detta är, och framförallt vems ansvar det är att berätta.
Det faktum att ett trafikfarligt mc-gäng drar hundratals anhängare säger definitivt något om samhället de lever i. De gångerna man kommer närmast Pug är symptomatiskt nog de korta ögonblick då en på motorcykeln fastsatt kamera filmar honom på hans åktur.
Vad hade hänt om regissören Lofty Nathan tagit ett steg tillbaka, kanske rentav låtit Pug filma sin egen vardag med ett par Google glass där kameran finns inmonterad i de egna glasögonen? En hel del förmodligen.