Gabriel Faurés Requiem var det utannonserade verk som gav konserten i Missionskyrkan dess namn. Men konserten innehöll även ett ungdomsverk av Fauré samt ett orgelstycke av Maurice Duruflé komponerat till minne av tonsättar-/organistkollegan Jehan Alain som så tragiskt omkom-mit i kriget 1940, blott 29 år gammal. En fransk katedralorgels närmast orkestralt mäktiga klang är naturligtvis svår att återskapa på Missionskyrkans relativt lilla klassiska orgel, men Pontus Leitz hittade många fyndiga klangvarianter. Det briljanta preludiet innehöll både svindlande snabba passager, kontrapunktiska finesser samt flera citat från Alains orgelverk. Den avslutande fugan byggdes spel- och registreringsmässigt upp till en magnifik kulmination. En under omständigheterna fantasifull och briljant tolkning.
Konserten inleddes annars med ett verk skrivet av en blott 19 år gammal G Fauré, Cantique de Jean Racine, här framförd med kör, piano och kontrabas. Stycket framfördes med inlevelsefull dynamik men tyvärr med vissa tendenser till underintonation av kören. Vackert och klart godkänt. Faurés Requiem, hans i Sverige mest kända verk, avslutade konserten. Verket finns i flera versioner, från den ursprungliga, kammarmusikaliskt instrumenterade till en slutlig version med stor symfoniorkester där instrumenten utnyttjas mycket sparsamt, den förmodligen mest välkända varian- ten. Denna kväll fick vi lyssna till en kompromissversion, John Rutters instrumentering från 1983. Hans instrumentation är i vissa avseenden rätt märklig. Den klangligt viktiga harpan saknas sålunda helt; i Sanctus-satsen ersätts översta violinstämman med flöjt, ett (tycker jag) helt misslyckat val. Att orgelstämman lyfts fram mera uppfattar jag som naturligt, Fauré var ju själv organist och ville nog gärna ha orgeln som klangfundament.
Hur skötte sig de medverkande? Den lilla ensemblen utmärkt, särskild eloge till förstacellisten med flera fina soloinsatser. Kören sjöng uttrycksfullt och med god dynamik. En nästan förutsägbart svajig intonation i den mycket svåra mittsektionen av Agnus Dei - satsen kompensera- des av kraftfullt säker insats i ”die illa”- avsnittet av Libera me. Och sista satsen, In Paradisum, blev alldeles ljuvlig från både kör och ensemble.
De två vokalsolisterna var ojämna. Tenorsolisten Gunnar Sundberg fick den svåra uppgiften att sjunga två insatser som baryton(!)-solist. Han sjöng säkert, men rösten saknade den klangliga myndighet som en djupare barytonröst ger. Sopransolisten Martina Jacobsson sjöng sin fromma sång Pie Jesu med den vackert rena, klara och oskuldsfulla klang som satsen kräver. Mycket gripande.
Gabriel Fauré var inte en musiker som gillade överdrivna känsloyttringar i sin musik. I sitt Requiem ville han inte uttrycka sorg och rädsla inför döden, snarare hopp och rentav längtan till en ljusbemängd tillvaro i livet efter detta. Kanske är det just detta grunduttryck som gör detta till ett av tidiga 1900-talsmusikens med rätta mest älskade verk. Lördagens framförande var inte perfekt, men förtjänar mer arbete och fler framföranden - kanske nästa gång i version med stor orkester?