Hälleflundran går på knock och lyckas. Efterrätten sorbet på getostyoghurt är en annan sensation som aktiverar alla sinnen.
En höstpromenad till Villa Anna i Odinslund är en upplevelse i sig. Kyrktorn och monument vakar över de färggranna fallna löven på kullerstenarna. Man vet också att ett matäventyr stundar – Villa Anna har tillsammans med Dryck och mat varit relativt ohotade i stadens krogtopp i ganska många år nu.
Miljön inne i matsalen är sval och enkel, utan krusiduller sånär som de små ansiktstavlorna på bortre väggen som både stör och förnöjer. Nåt att prata om i alla fall.
De flesta äter nog lilla menyn eller stora menyn, även om det finns möjlighet att komponera sin meny från à la carte-listan. Det finns givetvis även vinpaket. Krogpatrullen har inget annat att säga än att menyerna är klart prisvärda med tanke på den höga klassen, 695/795 kronor respektive 895/995 kronor (menyerna är billigare under veckodagarna). Prissättningen är i övrigt föredömligt enkel: förrätter 225 kronor, varmrätter 325 och desserter 165.
Båda menyerna inleds med tre små snacks: löjromstaco, en munk fylld med anklever och ”puffad gris”. Löjromstacon är mest en aptitretande munsbit. Munken är desto mustigare, smakdjup och kittlande med körsbärschutney. Den puffade grisen – friterad fläsksvål – är frasig så det förslår och har en fin ostkräm på havgus i sällskap. Men måhända lite väl finstämt i konkurrens med munken.
När den enbärsgravade hälleflundran kommer in knockas patrullen två gånger om. Först av presentationen – den serveras inkapslad av ett grovmaskigt nät gjort på pilgrimsmussla och färgat med bläckfiskbläck – och sedan av smakerna, som kommer slag i slag genom enbär, kokosvinäger, syrad grädde och en liten sallad med frusna tomater. Oemotståndligt fräscht, ett galet fyrverkeri. Vinpaketets riesling har fullt sjå hänga med i svängarna.
Tartaren har den lite otacksamma uppgiften att följa upp. Den slinker ned, men känns som en lite för tam pausfågel, trots att delar av patrullen tycker den är lite för tryffelstinn.
Havskräftan är "mat för kungar och drottningar". Även ankan är njutbar.
En annan fullträff är stekt havskräfta med ingefärsbakad morot, riven svart citron, brynt smör och kimchihollandaise. Kräftan är mjäll och trivs i sitt smakdynamiska sällskap. Mat för kungar och drottningar. Enda anmärkningen är att man i stunden önskar att portionen vore ännu större. En mineralig chenin blanc fungerar fint till.
Även anka med kroppkaka, citrongrässås och granpicklad rotselleri, med stora flak av grillat café de Paris-smör som smältande tak, är njutbar. Faktiskt främst mest genom den perfekta vinparningen med ett glas Les Cressiers som förhöjer allt samt adderar lädertoner, mörka bär och lakrits.
Småtrist musik och vissa kunskapsluckor hos personalen förtar inte helhetsupplevelsen.
Efterrätten sorbet på getyoghurt är ännu en smakintensiv historia. Vackert presenterad, där sorbetklicken, som vilar på inlagda plommon, har en liten krona i form av ett ”hallonlöv”. Därtill hälls en consommé på vinbär och nyponros ut i tallriken och det blir i helhet en drömsk, blomstrande dessert som aktiverar alla sinnen.
Sist kommer en liten pralin in som ett modest avsked.
Men det finns några frågetecken trots allt. Servicen är som alltid bra, men delar av personalen upplevdes lite mindre pålästa än vad Krogpatrullen är van vid. Och den trista musiken som skvalar ur högtalarna kunde man gärna skippa. Villa Anna är definitivt inte skvalradio.
Det är emellertid småsaker som inte förtar den krogupplevelse som Villa Anna alltjämt är.