Det finns en scen i Claude Lanzmanns episka förintelsedokumentär "Shoah" som i all sin vardaglighet utgör en av filmens starkaste scener – intervjun med frisören Abraham Bomba, före detta barberare i koncentrationslägret Treblinka, som parallellt med klippandet av en kund återberättar en rad bortom fattningsförmågan ohyggliga minnen. Kontrasten mellan den fridfulla frisersalongen och förintelsens mardrömmar kunde inte vara större, och det narrativa gapet etsar sig fast mer än något annat.
När regissören Gianfranco Rosis i den essäbetonade dokumentärfilmen "Bortom Lampedusa" närmar sig den italienska ön med samma namn, gör han det till en början med samma chosefria vardaglighet och samma ohyggliga resultat. Här, på den vindpinade Medelhavsön som under de senaste två decennierna sett mer än fyrahundratusen båtflyktingar anlända och omkring femtontusen av dem dö, skjuter tolvårige skolpojken Samuele prick på småfåglar och urkarvade kaktusansikten med hemgjord slangbella medan farmodern lyssnar på de senaste nyhetsutsändningarna om hundratals drunknade båtflyktingar. Någonstans i periferin tar öns sjöräddningscentral emot sprakande nödrop från sjunkande båtar och flyktingförläggningarna fylls till bredden med de som överlevt, samtidigt som späda bläckfiskar ligger flämtande på botten av Samueles pappas fiskarbåt.
Gianfranco Rosi är stundtals en kylig betraktare, som inte alltid anstränger sig för att komma nära utan kör lite mer av en "fly on the wall"-metod behagligt befriad från berättarröster. Men med sina stiliserade bilder och knivskarpa iakttagelser blir slutresultatet ett mästerligt sprängstoff, när Rosi till sist tar oss i handen och leder oss till helvetets portar. För det är knappast något varmt välkomnande som väntar migranterna efter veckor till havs i kvava lastutrymmen, där många av deras medresenärer helt enkelt gått under. Scenen där till döden utmattade migranter staplas på varandra i en räddningsbåt likt de flämtande bläckfiskarna, eller den där en kvinna desperat gråter i förtvivlan över livets grymma villkor, blir nästan för mycket.
I dagarna lanserades en nationell kampanj i syfte att förmå Sveriges beslutsfattare att se Gianfranco Rosis film. Bättre idé går knappast att tänka sig just nu, i en tid där över 65 miljoner människor befinner sig på flykt enbart för att de råkat födas i fel land och där "Bortom Lampedusa" blir till ett krasst lackmustest över samtidens allt mer utrotningshotade humanism.