Vid sekelskiftet var den portugisiska fadon på dekis; den ansågs gammalmodig. Det går inte att säga precis vad som vände trenden men Mariza hade en stor del i att det hände. 2001 spelade hon in albumet "Fado em-mim" som en hommage till den legendariska sångerskan Amália Rodrigues och det sålde i fantastiska 100 000 exemplar. Mariza hade inte bara gjutit nytt liv i en gammal musikgenre, hon hade också lagt grunden till en förnyelse av den. Sedan dess har Marizas karriär gått spikrakt uppåt. Hon har blivit en världsartist som framträder i alla de stora konserthusen. I lördags kom hon till Uppsala och ett fullsatt konserthus.
Hennes entré är magnifik; scenen nästan helt i mörker, så med litet ljus bakifrån, så att hennes ansikte är dolt i mörker. Hennes klänning är en ljusrosa kreation med paljetter och tyllkjol; den flödar omkring henne när hon rör sig på scenen. I detta avskalade scenrum sjunger hon de inledande sångerna utan kommentarer och med endast tre briljanta musiker som ackompanjemang: portugisisk gitarr, en spansk gitarr och en akustisk basgitarr. Stämningen är intim och laddad. Det är klassiska fado hon sjunger, som Amália Rodrigues' "Ó gente da minha terra" från första albumet och "Primavera" från det andra. Efter denna inledning slås mera ljus på och man ser hennes ansikte för första gången. Hon pratar avslappnat med publiken, berättar om sitt ursprung (hon är född i Mocambique) och om att hon har blivit mor sedan sist. "Minha terra" är fortfarande hennes favorit. Hon försöker få publiken att sjunga med i en melodislinga - det går sådär. Publiken får veta att det är på den det beror hur konserten blir och då går det bättre.
Så ändrar konserten karaktär. En slagverkare kommer in och musiken blir poppigare och mera glättad. Det elförstärkta slagverket dominerar i arrangemangen och gitarrerna kommer i bakgrunden men musiken är fortfarande baserad på fadoharmonier. Med sin fantastiska scennärvaro och sin enastående ljusa, känsliga röst håller Mariza publiken fången till slutet. Då sjunger hon några låtar från sitt senaste album "Mundo": På spanska sjunger hon "Caprichosa" om den nyckfulla portugisiska kvinnan och i "Padoce de séu azul" från Kap Verde ska publiken återigen sjunga med. Som ett extranummer framför hon och de tre gitarristerna, nu helt urpluggade, en underbar gripande klassisk fado, kanske konsertens allra bästa nummer. Så går Mariza runt i salongen, tar publiken i hand och tackar för att vi har lyssnat. Men det är inte slut med detta. Mariza har föresatt sig att även vi ska sjunga fado innan vi går hem. Gitarristerna försöker hålla sig allvarliga medan Mariza instruerar oss. Det blir ett antal försök innan hon är nöjd. Och vi i publiken är mer än nöjda med kvällen.