Har vi glömt bort det grundläggande i det offentliga samtalet om feminismen? Det som handlar om matlagning och städning? Eller frågan om lika lön för lika arbete? Var och varannan debattör landar ännu i att det är bäst för alla om kvinnan tar hand om hushållssysslorna. Antingen för att hon är bättre på det, eller för att hon har en annan renlighetsstandard än den man som hon lever tillsammans med.
Det är lätt att slentrianmässigt fastna i sådana föreställningar för att det är bekvämt. Därför är det uppfriskande att läsa Marianne Lindberg De Geers lilla bok om det moderna samhället och feminismens roll i det. Hon är inte upptagen med att granska sig själv, som många andra som uttalar sig i samma fråga. Författaren har livserfarenhet nog att betrakta saker och ting på håll och är fri att provocera den låta-bli-att-ta-ställning-offentlighet som till exempel skribenterna Linda Skugge och Anna Björklund representerar.
Att läsa den här 72-sidiga samlingen med tankar är som att sitta med ett glas rödvin efter en god och vällagad middag, kanske ett långkok, och samtala med en äldre släkting. Släktingen ber mig om hjälp med disken efteråt. Men sedan rättar hon sig och ber i stället den manliga gästen. Vi pratar om arbete, barnafödande, skönhetsindustrin och könsroller, och då och då får någon till en riktigt sann formulering som skapar en liten paus i umgänget.
Marianne Lindberg De Geer har en mycket avslappnad inställning till den senaste debatten bland kulturkvinnor femtioplus som har handlat om att med åldern förlora sitt utseende. Hon skriver helt sonika att hon aldrig har känt sig ful, och att hon alltid har ansetts snygg i den manliga blicken. Det är frigörande att läsa. För alla som känner sig bakbundna av samtida skönhetsideal är det säkert provocerande när någon har en ostressad inställning till fillers och andra skönhetsingrepp. Eller så är det befriande även för dem.
Stundtals är Marianne Lindberg De Geer rolig och slagfärdig, som när hon talar om hur män ofta känner sig hotade av en viss typ av kvinna: "Kvinnor som vågar visa att de är männens like, eller ännu värre – är dem överlägsna – skrämmer de flesta män, något jag ofta återkommer till. Visst finns undantag, men han är inte tillgänglig. För han är gift med mig." Men hon är också hudlös och ärlig, som när hon skriver om mor och dotter-relationen som någonting sårbart. Mor och son-relationen verkar tämligen oproblematisk i hennes liv, men hon erkänner att hon har högre krav på sina döttrar, förväntar sig mer, speglar sig i dem liksom de speglar sig i henne. Det tyder på en mognad i debatten som ofta lyser med sin frånvaro. Det är okej att betrakta sig själv och sina beteendemönster och inte vara stolt över varje millimeter av sin existens. Författaren sitter inte på någon hög häst. För även om vissa passager går att kritisera så gör hon någonting som jag tycker saknas i debatten: hon håller ett öppet sinne och är öppen för dialog.
"Några råd till en ung feminist" är en utmärkt bok för den som saknar den feminism som handlar om jämlikhet mellan könen – eller som Marianne Lindberg De Geer själv skriver: "Om man kallar sig feminist så är ens mål, önskan och övertygelse att en kvinna bör ha samma rättigheter och skyldigheter som en man."
Så enkelt kan det också få lov att vara.