Roman
Maria Stepanova
Flyktpunkten
Övers. Nils Håkanson
Nirstedt/litteratur
Flykten, flyktingrollen och tillvaron i exil är ett kärntema i rysk litteratur. Praktiskt taget alla Rysslands stora författare har på ett eller annat sätt varit tvingade i exil. Dostojevskij levde förvisad till Sibirien i många år. Pusjkin och Lermontov förvisades till imperiets nyligen erövrade kolonier. Vladimir Nabokov, Ivan Bunin och Nina Berberova flydde undan bolsjevikernas terror. På 1970-talet levde Alexander Solzjenitsyn och en mängd andra författare utomlands. Och i dag befinner sig rysk litteratur ännu en gång på flykt.
Maria Stepanova sällar sig nu till den kör av ryska författare som skildrar främlingskap och exil. I romanen "Flyktpunkten" fångar hon rotlösheten och längtan, men också frihetskänslan i rollen som främling. Boken skildrar författarinnan M. som är på väg till ännu ett litterärt evenemang, där hon förväntas tala om sina böcker och om det land som hon har lämnat. På grund av inställda tåg, järnvägsstrejk och en bortglömd laddsladd till mobilen fastnar hon i en stad på vägen. Här väntar ingen på henne. Här är hon inte en landsflyktig författare. Här finns en kringresande cirkus. Här finns ett löfte om att få vara sig själv. Att få vara någon annan. Hon är vilse, men fri.
Maria Stepanovas text är full av associationer och infall, barndomsminnen och återberättade fragment av huvudpersonens halvt bortglömda litterära intryck; sidospår som kan verka långsökta. Men texten hittar, till skillnad från författarinnan M., alltid hem. Uppsalabördige översättaren Nils Håkanson visar en mästerlig förmåga att göra svenska av Stepanovas språk; en kåserande, lite preciös stil som känns lättsinnig, men också manar fram just den känsla av främlingskap som romanen skildrar.
En stor del av romanen rör sig kring känslan för ryskan, detta språk som – med Maria Stepanovas ord – har "täckts av en osmaklig beläggning". Stepanova skildrar ett främlingskap i exilen, men också ett främlingskap i sitt fädernesland och sitt modersmål, och slutligen i sin egen identitet. Exil och främlingskap är, som sagt, ett huvudspår i rysk litteratur, men Stepanova hittar ett originellt sätt att behandla ämnet. Det här är en bok som är rolig att läsa och otäck att uppleva. Stepanova leder oss skrattande genom exilens inferno.