Marcus Berggren
”Å harre jävvlar!”
UKK, torsdag 26/1
Det kan inte bara vara jag som nuförtiden tycker mig se Marcus Berggren i princip överallt. Så fort en tv slås på dyker komikern från Kungälv upp i bild. Han brer ut sig i talkshowsofforna och lever rövare i lekprogrammen. Hans debutroman ”En bra plats i skallen” från 2022 har en framträdande placering i varje bokhandel. Sedan en tid tillbaka kuskar han också runt med showen ”Å harre jävvlar”. När han på torsdagskvällen kör dubbla föreställningar på UKK är båda utsålda. Hade jag varit en manlig komiker med författarambitioner hade jag antagligen rivit mitt hår varje gång jag hörde hans namn, men lyckligtvis slipper jag det.
Berggrens kanske främsta kännetecken är hans excentriska klädstil och lite sprattliga rörelsemönster. När han äntrar UKK:s scen går det helt i linje med denna beskrivning, inte minst vad gäller kläderna. Berggren kommer in iklädd vida jeans och en fladdrig grön jacka. Som han själv konstaterar är det en stil som för tankarna till hur Pettsson hade sett ut om denne hade förlorat vårdnaden om Findus.
Påfallande ofta kretsar hans skämt kring referenser från barn- och ungdomen. Uppsalapubliken vet nu allt om hur det är att vara en sexuellt frustrerad tonåring i Kungälv. Att han själv nyligen blivit pappa är också en källa till skämt. Ändå vore det fel att säga att föreställningen handlar om barndom, faderskap eller någonting annat för den delen. Likt ”Seinfeld” är det ”a show about nothing”. Jag uppskattar verkligen det. När komiker ska sätta upp scenföreställningar får de ofta för sig att bli predikanter, psykologer eller sociologer. Från detta avstår Berggren. Här finns ingen insprängd sensmoral eller snusförnuftighet, här finns bara ett antal tokroliga skämt staplade på varandra. Även publiken tycks finna det befriande.
Föreställningen bjuder även på ett och annat sångnummer. Även musiken får sägas vara excentrisk. Låtarna, som är skrivna av Berggren själv, är ett sorts mellanting mellan indiepop och skämtvisor. Dessa genrer står långt ifrån varandra, men Berggren förmår föra samman det melankoliska och det lustiga. Ändå blir jag inte riktigt klok på musiken. Jag har inget emot genreöverskridanden, tvärtom, men Berggren skulle ha mycket att vinna på att renodla sitt musikaliska uttryck. Han har uppenbarligen talangen som krävs.