Den tyske skådespelaren Friedrich Ulmer har sagt att skådespeleri handlar om att göra sig själv transparent, ”att låta andliga erfarenheter passera genom kroppen på ett sådant sätt att de inre processerna manifesteras i ansiktsuttryck, gester, tonfall, hållning och rörelse – kort sagt, demaskering snarare än maskering”. Detta är givetvis en paradox: att skådespelarkonsten, som vi ju ofta tänker på som förklädnadens konst, snarare handlar om att klä av och visa fram, att den stora teaterkonsten aldrig förställer utan håller fram sanningen om människan.
Vill man bevittna detta kan man för tillfället bege sig till Uppsala stadsteater. Där spelas nu nämligen Lars Noréns nyskrivna ”Episod”, ett samarbete mellan ett antal teatrar som nu alltså nått Uppsala. Pjäsen är en miniatyr, ungefär en timme lång, och handlar om tre par som befinner sig i olika skeden i livet men som ändå på ett tydligt sätt liknar varandra. Det ena paret ska sälja sitt hus och de andra två kommer för att titta på huset. Spegeleffekter uppstår. Alla har de, inte minst, den milt uttryckt haltande kommunikationen gemensamt.
Noréns avskalade och exakta text har i händerna på regissören Sofia Jupither, som har ett särskilt gott handlag med just Norén, blivit ett slags vardagsdramatiskt utsnitt ur livet. Här kan en tappad knapp bli källan till minimalistisk men förtätad dramatik. Dialogen är mästerlig, präglad av den enkelhetens mångtydighet som endast de verkligt erfarna, de verkligt mogna, författarskapen når fram till. Det är vackert, gripande, svart och inte sällan snudd på plågsamt roligt. Framförallt är det hela skrivet och spelat med en sådan ömhet, en sådan djup humanism, för att inte säga människokärlek, att det är omöjligt inte älska de där vilsna och kontaktsökande människorna som står där på scenen.
Det senare har givetvis till stor del med den genomgående alldeles lysande ensemblen att göra. En ensemble som gestaltar texten med en perfekt avvägd känsla för rytm, tempo samt balans mellan tillbakahållenhet och emotionell utlevelse. De lyckas med just den demaskering som kanske är skådespelarkonstens kärna; att visa fram människan, avklädd och sann, inför publiken. Det är på djupet rörande.
Kort sagt, detta är teater av allra bästa märke.