Fem gifta män, välbeställda och välutbildade, bestämmer sig för att köpa ett tjusigt loft tillsammans, mitt i ett höghus i någon amerikansk storstad. Loftet har uppskattningsvis fem meter i takhöjd, men när det gäller den här filmintrigens förutsättningar är det inte speciellt högt i tak. Och det är minst en skum tomte på detta loft.
Kvintetten tänker sig nämligen att ha detta ställe till att slappna av på, vistas där en i taget. Och företrädesvis leva ut hemliga drömmar med andra kvinnor än sina fruar. Inga hotellnotor att förklara, risker för avslöjanden minimala. Men hur förklarar de en utgift för en månadshyra för sin fru? Förmodligen sköter männen den gemensamma ekonomin.
En morgon hittar de ett blodigt kvinnolik i sägen på loftet. Bara de fem har nycklar hit. Vem är hon? Vem har gjort det?
Vem är den skyldige, någon av de fem? Eller har, o fasa, fruarna gaddat ihop sig när de fått reda på sanningen, eller har en maffialiknande magnat, konkurrent om en av männens vänsterprassel något med saken att göra? Historien utvecklas med en mängd vändningar, det är faktiskt minst en twist för mycket för att det ska vara riktigt bra. Man kan lugnt säga att omoralen straffar sig.
Men också dubbelmoralen firar triumfer i den här filmen. Exakt hur synd är det om var och en av de misstänkta? Och klichéerna duggar tätt. Alla kvinnor som männen drar hem till loftet är benigt smala och blonda. Deras fruar är samtliga brunhåriga och har ett bittert drag runt munnen. Männen själva då? Ja i fyra fall av fem får man nog säga att de ytligt sett påminner om Ken-dockor. Den femte är korpulent, men är i gengäld mansgrisigast av dem alla i sina ordval.
Det är ytan det. Vissa försök görs med att fördjupa männens karaktärer och det är först då det går att ana någon slags intressant berättarpotential. Den försvinner dock i själva deckargåtan.
Detta är en amerikansk remake av en belgisk film, men det är samma belgiska regissör, Erik van Looy, som härmed begått sin USA-debut. Handlingen påminner här och där om komedin "Ungkarlslyan" (1960) som Oscarsbelönades. Där lånade jack Lemmon ut sin lya till sina chefer när de skulle ha utomäktenskapliga förbindelser. Fast där är det värsta som händer att han blir förälskad i en av chefernas flickvänner. Den filmen lyckades kombinera känsla, humor och cynism på ett mer intelligent sätt. Något som inte riktigt uppnås här. The Loft efterlämnar bara en unken eftersmak.