Ojämn kamp mellan New York och blodtörstiga utomjordiska varelser

Tystnaden är mer skrämmande än de skarphörda monstren i föregångaren till ”A quiet place”.

Lupita Nyong'os karaktär gör allt hon kan för att överleva när monstren regnar ner över New York.

Lupita Nyong'os karaktär gör allt hon kan för att överleva när monstren regnar ner över New York.

Foto: Paramount Picturers/ UIP

Recension2024-06-27 15:02
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Skräck

Titel: A quiet place: Day One
Visas på: Filmstaden, Nordisk Film Bio
I rollerna: Lupita Nyong’o, Joseph Quinn
Regi: Michael Sarnoski
Speltid: 99 min
Betyg: 3

För sex år sedan kom regissören och skådespelaren John Krasinskis film ”A quiet place”, om en postapokalyptisk massaker ledd av människoätande väsen med exceptionell hörsel. Skräckens universum berikades av en ny franchise, som hittills skänkt två filmer där familjen Abbott ljudlöst flyr för sina liv. Nu kommer prequeln där de slipper undan terrorväldet - och klockan vrids tillbaka till historiens begynnelse.

Istället för kärnfamiljen får vi möta den cancersjuka Sam (Lupita Nyong’o) som tillbringar sina sista dagar på hospis med sin älskade katt Frodo. En dag följer de två motvilligt med på patientutflykt till New York, där en slemmonsterinvasion brakar loss. Den annars så högljudda metropolen höljs i damm och tystnad. I väntan på den annalkande döden får Sam sällskap av en panikslagen britt vid namn Eric (Joseph Quinn), och miljontals andra kuvade stadsbor. 

De skarphörda och av någon anledning vattenrädda monstren blir till sitt antal äckligt skrämmande, men deras klumpighet och vilsenhet blottas i närbild på ett avväpnande vis. Filmens ljuddesign är obehagligt välgjord; slemhuvudenas illavarslande grymtningar och blodisande attacker balanseras mot en hotfull stiltje. Talande nog brister ”A quiet place: Day one” däremot helt i sin skildring av verbal kommunikation - när det väl viskas eller skriks fylls tystnaden av floskler.