Man som men

Konstnären Martin Sjöberg undersöker maskuliniteter utan att blunda. En ovanligt underhållande uppmaning att axla sin del av skulden, tycker Sebastian Johans om utställningen på Uppsala konstmuseum.

Foto:

recension2010-05-15 15:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Go bind your sons to exile

To serve your captives? need;

To wait in heavy harness,

On fluttered folk and wild--

Your new-caught, sullen peoples,

Half-devil and half-child."

Sänd era söner till vildarna som inte vet att de behöver er hjälp - genom vårt självpåtagna offer får vi rätt att styra över dem vi offrar oss för. Det är kontentan i Rudyard Kiplings dikt White man´s burden, som skrevs i samband med att USA ockuperade Filippinerna 1899 ? precis som vid alla amerikanska militäraktioner idag helt utan egenintresse och i bästa välmening att skänka civilisation åt ett primitivare folk. Kiplings dikt ringar med sin skenbara naivt välmenande ton in den attityd med vilken den vita mannen genom historien har legitimerat sin rätt att med vilka medel som helst äga en hel värld.

Den vita mannens börda finns fortfarande kvar, men i dag består oket inte av att bygga missionshus, sjukhus och diamantgruvor i ociviliserade samhällen, utan av spåren som kolonialismens fasansfulla våld har lämnat efter sig runt om i världen ? i skövlade marker, utsugna rikedomar, ignorant dragna gränser, förstörd natur och allt som följer på dessa problem. I den historiska process som dessvärre fortfarande pågår går det inte bara att hoppa av och låta anonyma förfäder bära ansvaret. I det hänseendet är historien linjär. Vi lever på de välgångar som kolonialismen har bidragit till, och ansvaret ska också bäras av oss ? vilket för att bara ta ett uppenbart exempel borde göra villkorslösa skuldavskrivningar till tredje världen till en självklarhet.

Konstnären Martin Sjöberg gör i utställningen Man acting out ett mångfacetterat nedslag i det som har konstituerat de maskulinitetsideal som har byggt den värld vi lever i ? utställningen utgör en fin parallell till den konsthistoriska Bilden av mannen i konsten, som också pågår på Uppsala konstmuseum just nu. Den historiska utställningen fokuserar på hur mannen genom århundradena har velat bli betraktad medan Sjöberg har avlägsnat alla skygglappar och visar allt det vi inte alls har varit lika intresserade av att se.

Utställningens titelverk ingår i en serie stora fotografier där konstnären själv, enbart iklädd kalsonger, går in i ett antal roller. Han är Delusional Man, Disoriented Man, Retarded Man och så vidare. Naken, med förvriden kropp, i djungelmiljö, nedsänkt i ett kärr, liggandes på en gren, på en strand. Hela tiden tangerande den diffusa gräns som bestämmer vad som är ?normalt? och var som är abnormt och därför hotande. På en gång den suveräne individen som intar en miljö och gör den till sin egen och ett exempel på den normativitetsförskjutning som har legitimerat extrema åtgärder av våld.

Våldet, den globala maskulinitetens kanske främsta manifestation, återkommer i flera verk, bland annat i teckningsserien A study in agression, där ett slagsmål mellan två män har fångats i rätt subtila blyertsstreck, och i bronsskulpturen A meditation of violence, en buddhalikt tronande torso innesluten i en säck som för tankarna till styckmord snarare än antika kroppsåtergivningar. Skulle man missa poängen finns den svartvita fotoserien Uncharted territories i ett annat rum. Där smälter en kameleontlik konstnär in i ett landskap av Vietnamkrigskaraktär och anas mer som ett hot än syns i bilderna.

Genom att själv stiga in i den kollektiva narcissism som kan sägas ligga bakom bilden av Mannen i historien blir han på ett väldigt direkt sätt en del av det han kritiserar ? vilket i förlängningen borde göra det lättare för också en skeptisk betraktare att ta del av ansvaret utan att känna sig förorättad. För det är en narcissism det handlar om. Skulpturerna Man giving birth, en manskropp i förd med att klämma ur sig ytterligare en man, och Man in ecstasy, två överkroppar sammanvuxna till en, är på en gång oroande och underhållande och sätter fingret på det historiska tunnelseende som konsten diskuterar.

Det kanske låter som om Martin Sjöberg sysslar med en tydlig plakatkonst. Det gör han inte. Tvärtom. Det finns något oändligt lågmält i alla hans kraftiga återgivningar. Ungefär som ett utrop följt av ett viskande ?kanske?.

Konst

Man acting out
Martin Sjöberg
Uppsala konstmuseum
(t o m 27/6)