Till vänster: Burrata, för kall och med toksaltade tomater. Till höger: Pinsan gör sitt jobb, på bilden varianten ”Chèvre” som nästan når efterrättnivå i sötma..
Efter att Magnussons gick i graven är det nu Elviras tur att försöka höja krogpulsen i city. Uteserveringsytorna är stora och synliga, och när vinterhalvåret drar in så kan man sitta inne och blicka ut över alla förbipasserande. Lokalen i sig är i stora drag lik. Frågan patrullen ställer sig är om en eventuell nytändning kanske visar sig där det spelar mest roll: det vill säga i köket?
När man fått menyn i handen räcker det med en snabb blick för att se det som kan förväntas på en mindre pretentiös bistro. Köttbiten, salladerna, burgaren, rödingen, mackorna och pinsan, det ett tag så trendiga ”pizzaalternativet”.
Förrätterna rymmer inte heller några stora överraskningar, men en del som slinker ned gott nog. Honung och manchego är motsatsen till raffinerat och kommer med knäckebröd och klickar med färskost, men med fyra rejäla staplar för 70 kronor så är det inte dumt som mellanmål för den som slunkit in för en drink. Råbiffen (135 kr) utgör en rejäl puck relativt finfördelat men välsmakande kött. Elviras mac n’ cheese (115 kr) är utav den friterade varianten och gränsar till comfort food, hettan från jalapeñosen känns dock lite överdriven. Den picklade rödlöken till är tyvärr alltför rå i smaken. Den nästan obligatoriska burratan är svår att misslyckas med, men det går, och är inte prisvärd med sina 115 kronor. Den är alltför kall, och enda sällskapet är halverade småtomater, som av oklar anledning saltats ordentligt.
Den förmodade storsäljaren då? Pinsan gör sitt jobb (i både glutenfri och vanlig version) men kanske inte så mycket mer. En variant är ”Margareta” (125 kr) och bjuder rejält med mozzarella och en någorlunda smakrik tomatsås. En annan heter ”Chèvre” (155 kr), här är man plötsligt snåla med osten som också verkar utblandad med färskost. Gott om honung dock och det är nästan som en efterrätt i sötma.
Den mycket anspråkslöst betitlade rätten ”Kött, pommes, bea” (245 kr) kommer in med just bearnaise, en stålskål pommes, en halv stekt tomat och en bit entrecôte. Det ser tyvärr mycket påvert ut, inget grönt här inte. Köttet är oljigt, mycket salt och med en varierande stekgrad (som vi inte tillfrågades om i förväg). Pommesen håller inte riktigt klassen, mjöliga och utan spänst.
”Kött, pommes, bea” är vad det heter, punkt slut. Till höger: Mac n’ cheese, med picklad rödlök och jalapeños.
Den andra förmodade storsäljaren, cheeseburgaren (185 kr) då? Jodå, acceptabel. Högrev, bringa, rejält med ost och majonnäs ger en fettig burgare där löken och saltgurkan har svårt att slå igenom smakmässigt.
När patrullen har kommit till den föredömligt korta dessertlistan (glass, sorbet och ett par enkla rätter som bara ska värmas eller gratineras) och bland annat beställer in dunderklassikern Gino (85 kr) glöms den avgjort i ugnen men serveras ändå. Ginon förefaller bestå av fina och spänstiga bitar jordgubb, kiwi och banan, men den vita chokladen är alldeles brun och det smakar bara bränt. Det är rimligt att glömma något i ugnen, men inte att servera det. Det säkrare glasskortet är helt okej.
Servicen är glad och välkomnande. Men tämligen otrimmad. Vid ena besöket har vi problem både med att få beställa och att få maten levererad. Avplockning sker inte i hastigaste laget.
Elviras fyller helt klart sin funktion som vattenhål. Ett ställe att slinka in på, eller hänga utanför, och ta ett glas och kolla in folkvimlet. Är man hungrig gör man emellertid säkrast i att utfodra sig på annat ställe först, eller gilla läget och skruva ned förväntningarna.
Som vattenhål har Elviras perfekt läge och rymlig uteservering. Men maten imponerar inte på Krogpatrullen.