Konsert
Jill Johnson
Konserthuset, Uppsala
Fredag 22 april
Om det nu beror på att publiken ännu inte kommit ut från sitt pandemibeteende eller för att Jill Johnson inte är så het som för några år sedan med sin tv-verandor, men det var det minsta antal i stolarna i Konserthuset som jag sett för henne.
Senaste albumet "Dear Havanna" - som inte är någon reseskildring utan en hyllning till en av döttrarna - har heller inte gjort så stort väsen av sig. Det var knappt halvfullt. Och som på alla de konserter med henne som jag varit på förundrades jag över att medelåldern var såpass hög.
Men Jill Johnson som det fullblodsproffs och scenälskare som hon är lät inget antyda att hon var besviken på tillslutningen. Hon tackade istället flera gånger publiken för att den lagt sina pengar på detta evenemang. Och pratade om hur härligt det är att möta en levande publik igen. Hon kan verkligen ta ett auditorium också, hon pratade otvunget om det mesta och var överhuvudtaget avslappnad och otvungen på podiet. Bakom sig denna gång har hon ett avskalat komp, tre ganska anonyma men effektiva musiker där bara gitarristen Göran Eriksson fick sticka ut någon enstaka gång.
Min tanke är att de flesta kommit för att höra Jill Johnson sjunga sina mer kända låtar. Hon har ju en av landets bästa röster, särskilt i den popcountry hon numera är mest känd för, men även i andra genrer. Jill Johnsons tanke var dock förmodligen att nu ska jag sjunga mitt senaste album. Och det gjorde hon, rätt igenom. De 13 låtarna på "Dear Havanna" spelades i stort sett i kronologisk ordning. Flera av dem är små pärlor medan andra tillhör de snabbt glömda. Men visst, helt okej som helhet och hon sjöng dem innerligt och vackert.
Som mellansnack blev det ordentliga utvikningar om att vara mamma, om förhållandet till barnen. Här blev det efter en stund bara för mycket. Det var som att vara på ett föräldramöte där en mamma tar över och utbreder sig om just sitt barns fantastiska uppenbarelse och inte minst sin egen förträfflighet som mamma. Det blev bara för mycket. Synd, det kändes till slut mer egotripp än vilja att ge publiken vad den betalat för. Vi får se om den andra dottern också får ett album och en turné.
Förbandet, duon Tennessee Tears, visade upp en potential som låtskrivare och sjöng fint tillsammans men deras countrypop tangerade det allemansland där det mesta är utforskat sedan tidigare.