Roman
Thomas Korsgaard
En dag kommer vi att skratta åt det
Övers. Helena Hansson
Weyler förlag
Efter att Tues familj länge har varit skuldsatt har hans mamma plötsligt fått en stor summa i skadestånd efter en arbetsskada. Äntligen slipper familjen oroa sig för pengar. Åtminstone för stunden. Men med en pappa som ständigt har nära till våld, och en mamma som plötsligt berättar för sonen att hon har träffat en annan, men att ingen annan får veta det, har Tue nog att oroa sig för ändå.
"En dag kommer vi att skratta åt det" är andra delen i den danske författaren Thomas Korsgaards hyllade triologi om pojken Tue som växer upp fattigt i en liten by på Jylland. Och titeln fångar väldigt träffande upplevelsen av att ha varit med om något som är så pass sjukt att man bara måste få berätta om det – och att i det slitas mellan känslor av kärlek och hat mot sina föräldrar. I denna bok går Tue på gymnasiet och utforskar sin sexualitet samtidigt som han är djupt orolig för sina föräldrar och sina syskon. Särskilt för sin mamma.
Jag tycker väldigt mycket om bokens redogörande ton. Vi får höra Tues mamma erkänna att hon brukade slå honom när han var liten för att därefter ömt sjunga en vaggvisa för honom. Vi får se Tues pappa sparka in dörren till sonens rum och ta strypgrepp på honom och dagen efter äter familjen frukost tillsammans precis som vanligt. Att Thomas Korsgaard låter bli att lägga till någon egen analys av vad allt betydde gör boken särskilt obehaglig och svår att släppa – för det känns som att den lämnar en som läsare med uppgiften att avgöra vad det var som egentligen hände. Och att familjen tidvis också har det bra tillsammans, och att Tue finner glädje och lättsamhet med sin kompis Iben, gör att berättelsen drabbar läsaren hårdare eftersom det gör att den påminner om livet och därför känns så sann.
"En dag kommer vi att skatta åt det" lämnar mig med en stor obehagskänsla. Samtidigt är jag också otroligt glad över att jag har läst boken. Jag har nämligen sällan läst något som känns så verklighetstroget om att vara äldsta syskonet i en dysfunktionell familj. Och det är verkligt imponerande att Thomas Korsgaard lyckas gestalta melankolin i medberoende så osentimentalt och träffsäkert.