Jag tittar på youtubeklippet där en ung Whitney Houston sjunger amerikanska nationalsången på Superbowl. När man ser det förstår man att det är svårt att vara en större stjärna än Whitney var – till synes utan ansträngning och med ett leende på läpparna sjunger hon på en nivå som få når upp till. När hon dog 2012 var hon emellertid mer omtalad för sina drogproblem och hennes liv hade under flera år framstått som alltmer sorgkantat.
Boken "Whitney – en mors berättelse" är skriven av Whitney Houstons mor Cissy Houston. Boken har fått kritik av Whitneys dotter Bobbi Kristina, som kallat den respektlös, men Cissy Houston vill ge världen en bild av ”sin Nippy” (Whitneys smeknamn), av den vanliga personen bakom stjärnglansen. Och säga vad man vill, men respektlös är nog bara boken för en som befinner sig mitt i. För en utomstående är boken full av kärlek till en talangfull dotter som fick problem bortom allas kontroll.
Cissy Houston börjar från början – verkligen från början. Man kan lätt fnissa sig igenom bokens första del, som börjar med Cissys egen uppväxt och sedan i självförhärligande ordalag behandlar hennes egen karriär som sångerska. Hon förändrade skivbranschen från grunden, skriver hon, och nog var det så att Elvis Presley var lite kär i henne? Men berättelsen om Cissy Houstons liv är också berättelsen om familjens liv och den är inte alls ointressant.
Någonstans en bit in i boken föds Whitney. Omhuldad, men också med en turnerande mamma med dåligt samvete. Senare skolade Cissy Houston sin dotter till sångerska, övertygad om att sång inte bara är en andlig upplevelse utan också ett hårt arbete som man lär sig genom att öva. Hon tar på sig lika stor ära för dotterns sångteknik som hon senare i boken visar självkritik inför hur hon misslyckades med att hålla dottern nära i en svår tid.
"Whitney – en mors berättelse" är inte en bok om skuld, även om det är lätt att läsa vissa delar så. Hon är inte överdrivet förtjust i Whitneys make Bobby Brown (som av många beskylls för Whitneys drogproblem), men hon skriver att han älskade henne varmt och ”till skillnad från många andra klandrar jag inte Bobby för att han fick Nippy att börja med droger”. Hon frågar sig om hon själv pressat sin dotter för hårt, om Whitney kände att hon inte dög inför sin mor och därför inte kunde anförtro sig åt henne.
Cissy Houstons bok är en berättelse om en mor som förlorat sin dotter. Den målar en komplex bild av Cissy Houston själv, som framstår som en minst sagt rivig kvinna, och en fin bild av Whitney Houston, utan att i något stycke hävda att den presenterar hela sanningen. Man slukar boken i ett huj och den lämnar en väldigt sugen på den gospelmusik som var hela familjen Houstons gemensamma punkt och vars kraft genomsyrar varje kapitel. Samt en smula rörd.