Snart sagt varje region i landet har eller har haft ”sin” konstnär, en profil som tydligare än kanske någon annan kommit att förknippas med landskapet och dess kultur. Värmland har haft Rackstadgruppen, Småland Sven Ljungberg, Västkusten sina kolorister och Uppland namn som Gusten Widerbäck, Bruno Liljefors och givetvis den främste av dem alla, Bror Hjorth. Andra regioner har haft andra namn, ibland mest kända hemmavid, mindre bekanta utanför hemorten. I dag är såväl konstmarknaden som konstnärerna rörligare och influenserna därmed vidare, och att i vår samtid utropa någon ”typisk” uppländsk eller norrländsk konstnär låter sig knappast göras.
I Västerbotten var det länge målaren Helge Linden (1897–1961) som var konstens ansikte utåt. Jag minns hur Helge Lindens namn och verk fortfarande var levande och ihågkommet i slutet av 1960-talet när jag kom till Umeå som konstkritiker på Västerbottens-Kuriren. Det var bara några få år sedan Linden gått bort; det stora projektet att till Västerbotten skaffa ett centralt urval av samtidskonst som han drev fortsattes av konstföreningen, och så blev samlingen Helge Lindens Minne ett faktum.
Nu har Hjorths Hus ledning valt att påminna om puristen från Västerbotten med en utställning. Därmed låter man två till sin karaktär ganska olika men till sin geografiska förankring tämligen lika konstnärer mötas, verksamma ungefär samtidigt. Om de båda träffades är obekant, men inte uteslutet. Både Paris och Stockholm var vistelseorter för såväl Hjorth som Linden.
Mötet i Bror Hjorths hus med Helge Lindens konst och då särskilt den sene Linden är ett oväntat positivt sådant. Ett konstnärskap som i dag kan tyckas lite ”daterat” visar sig vara vitalt och riktigt intressant, inte minst tack vare utställningens relativt begränsade omfång – en nödvändighet i Bror Hjorths Hus inte alltför spatiösa lokaler. Desto viktigare då att det stränga urvalet känns representativt. Vilket är fallet. Urvalet är genomtänkt, och hängningen ger god rättvisa åt konstnärens utveckling, utan att för den skull vara alltför styrd av kronologiska hänsyn.
Det som började lite trevande och utan riktigt synlig egen struktur utvecklades efterhand till ett konturskarpt, reducerat puristiskt måleri, där stora, närmast monokroma färgfält ställs mot varandra, formalt inramade med de för Linden typiska mörka konturerna. Men någon folklig förankring i gestaltningen, som hos Bror Hjorth, söker man förgäves i Lindens måleri.
Helge Linden var en lyhörd avläsare av det typiskt västerbottniska, både i fråga om landskap, människor och inte minst ljusförhållanden. Den vita snön med sina blå skuggor bildar en både geografiskt och mentalt adekvat stämningsfond i flera verk. Man kunde befara att det nästan geometriskt fasta berättarsättet skulle låsa motiven i ytlig dekorativism, men Linden är samtidigt en mycket medveten konstnär med känsla för motivens flerdimensionella värden. Snarast arbetar han skulpturalt i flera målningar. Och inte minst kunde Linden med färg gestalta det vidunderliga västerbottniska ljuset, vare sig der rör sig om de vita nätterna, de glödande gula kvällarna eller det klara dagsljuset.
Människorna i dessa landskap präglas ofta av en tyst inåtvändhet. Några snöskottare med sina snöskovlar på axeln är sedda bakifrån, ett lite ovanligt kompositionssätt. Målningen av kvinnornas vita lakan, upphängda på klädstreck utomhus, har en liknande originell komposition. Och sviten av hamnmålningar, ett annat valigt motiv hos Linden, har fått en tät hängning, där den ena bilden stödjer den andra till ett angenämt litet kluster av likartade motiv.
Allra tydligast blir den stillsamma inåtvändheten hos Lindens människor uttryckt i ett par målningar av kvinnor, där ”Kvinna på violett bänk” sammanfattar det som är Lindens egenart de fasta konturerna, de stora monokroma färgfälten och en respektfull distans till motiven. Också i målningen ”Flicka vid lampa” är allt oväsentligt borttaget, och den nästan Schjerfbeckska flickprofilen tycks närmast tidlös i sin tysta oåtkomlighet.
Nyss avslutade Bror Hjorths Hus sin fina LG Lundbergutställning och nu vågar man ta ett par steg bakåt i tiden och påminna om ett för sin tid relevant konstnärskap. Ett sympatiskt utställningskoncept i ett museum som har både tradition och förnyelse så att säga inbyggda i huset.