Erik Helmersons nya roman, som handlar om ett medelålders par i kris, delar i flera avseenden den massproducerade ungdomslitteraturens estetik och schabloner. Dubbelexponeringen framträder redan i titeln, som genretypiskt avslutas med ett förnamn: ”Au revoir, Magnus”. Endast utropstecknet saknas.
Ett värre exempel är den inre monologen. Den är som sig bör kursiverad, hurtigt lustig, tröttsamt pratig och har hög ”igenkänningsfaktor”. Så här kan det låta när huvudpersonen vid ett tillfälle får dåligt samvete över att hon alltid förvandlas till en ”mikronazist” i mötet med tiggare: ”Jag måste gå med i Amnesty. Igen, även om jag åkte ur när jag slutade betala avgiften när Jonas kom. Den som en gång varit med är ändå inte lika ond som alla de som aldrig varit medlemmar och aldrig tänkte bli det. Eller?”
Det allvarligaste problemet med romanen, och som mer än någonting annat ger den karaktär av dålig ungdomsbok, är dock bristen på urskiljning och undertext. Det är obegripligt att förlaget inte tajtat till den här berättelsen om Maria som lämnar sin själsdöde man för film, glitter och romantik i Cannes. Av en novell har det blivit en roman.
Texten maler på i det oändliga med onödiga detaljer, slaskiga reflektioner och alldeles för långa ”spirituella” dialoger. Sisyfos-stenen rullar och rullar… Och till vilken nytta? Vad är det som författaren är så rädd för att läsaren ska missa? Romanen är lika ytlig som filmfestivalen där den utspelar sig.
Helmerson, som för ett par år sedan kom med den rätt uppmärksammade ”Den onödige mannen” är också ledarskribent på Dagens Nyheter. Jag läser honom alltid, delar aldrig hans ståndpunkter men har respekt för honom. Han är spetsigare än de andra och får igång min blodcirkulation på morgonen, vilket väl är själva definitionen av en bra ledarskribent. Han skänker dessutom språklig lyster och en vidgad referensram till en sida som i övrigt framstår som lika ointresserad av kulturella utblickar som riksdagspartiernas pr-strateger.
I tidningen är Erik Helmerson skarp, sarkastisk, osentimental och, i bästa mening, en ful fan. Det är märkligt att han lyckats skriva en så oengagerande roman som ”Au revoir, Magnus.”